Investera i förståelse för det verkliga dilemmat
En av människans grundbehov är erkännande som social varelse, skriver Anders Öster, vice ordförande i Svensk förening för psykosomatisk medicin.
DEBATT. Två separata artiklar i denna tidning har på senare tid fokuserat på psykiatrins status och dess plats i vården. En publicerades under titeln ”Investera i människovärde” och en andra med rubriceringen ”Inga raka besked om psykiatrin”. Båda har sin grund i politikeruppfattningar om läget i länet inom berört område.
Man jämför, som alltid psykiatrin med somatikens villkor och förslag om ny organisation (för vilken gång i ordningen?) och planer på egen förvaltning för psykiatrin presenteras. En sådan lösning har prövats på många håll i landet med klent resultat.
Kan det inte vara så att det finns ett fundamentalt feltänk som ligger till grund för uteblivna positiva resultat vid omhändertagande av psykisk ohälsa.
Den som följer forskningen och debatten professionellt och också har en förankring i det direkta vårdarbetet, innebärande dagliga möten med människor som drabbats av dysfunktionell ohälsa, har troligen en annan uppfattning om problemets kärna. Om vi fortsatt ska envisas med att tala om skilda somatiska och psykiska enheter lär vi ha svårt att komma ur ett befintligt gigantisk vårdproblem. Människan är hel och arv- och miljömässigt en produkt av evolutionen.
Förstår man inte detta utan endast ser människan som objekt gör man sig skyldig till en grov förenkling och försvårar för oss i vården att hjälpa människor med besvärande ohälsa.
Att avskilja psykologin från biologins område är ren konstruktion därför att det mänskliga psyket är en oupplöst förening med kroppen. Uttrycket ”Att vara utom sig inom sig” speglar på ett bra sätt vad det många gånger handlar om. Uttrycket har två bottnar. Det pekar mot psykisk ohälsa såväl som att vi inte kan leva våra liv oberoende av andra.
I den glittervärld vi lever pekas ständigt på den isolerade individens kraft och glamorösa ställning som entreprenör. Nåväl, sådana individer behövs säkert i ett dynamiskt samhälle. Men vad händer med dem som inte hänger med? De som på grund av sitt arv och en kanske oförskylt destruktiv plats i livet inte kan leva upp till våra politikers standard och deras syn på arbetskapacitet. Jo, de skam- och skuldbeläggs med ytterligare ohälsa som följd.
En av människans grundbehov är erkännande som social varelse. Att duga är centralt. Vad som diskuteras i dag är bara bristen på medicinska resurser utan hänsyn till bristen på kunskaper om människans natur. Detta är ett tecken på otillräcklig empati med hårt drabbade individer.
Om detta borde inte finnas partipolitiska skiljelinjer. Om det är så bör man satsa på en mer nyanserad syn på ohälsa och följaktligen nya handlingsvägar för att möta den.
