Krigets första offer
Civilsamhällen rycks upp med roten. Krigets första offer är sanningen, brukar det ju heta. Och med det menas att propaganda ofta inleder väpnade konflikter för att rent psykologiskt bana väg för kommande våldsamheter och väcka dunkla instinkter.
Bildmaterial
Världen bevittnar än en gång en ström av flyktingar på väg mot ingenstans. Foto: SERGEI GRITS/Scanpix
HUVUDLEDARE. Det är förstås en sanning med viss modifikation. Krigets första riktiga offer är nämligen sedan lång tid tillbaka den oskyddade civilbefolkningen.
En ofullständig och högst summarisk återblick visar att första världskrigets offer i stor skala skördades på blodiga slaktbänkar vid namn Verdun. Hundratusentals unga män offrades i ett utdraget krig som bland annat på grund av lanseringen av defensiva vapen typ kulsprutan förvandlades till lika hopplösa som förlustbringade framryckningar och reträtter.
Andra världskriget formade sig snabbt till en förintelse på alla fronter. Nazismens utrotningsideologi intar en särställning i bestialitet och perverterad rationalitet. Civila offer skördades också i ofattbara mängder under Blitzen mot London och Coventry samt bombningen av Dresden. Enbart i Sovjetunionen sägs cirka 20 miljoner invånare ha dukat under. Den utdragna konflikten i Stilla havet förde med sig ett nytt helvete på jorden, synonymt med namnen på storstäderna Hiroshima och Nagasaki.
En av många tragiska konsekvenser efter det senaste världskriget var alla de som amerikanerna lakoniskt kallade för ”displaced persons”. Det vill säga människor som med våld fördrivits, människor utan geografisk eller kulturell hemvist. Att återbörda dessa till ursprungsländerna visade sig vara omöjligt i många fall. Därmed försågs världen med ytterligare potentiella krutdurkar.
När Berlinmuren föll hälsades ett nytt, gränslöst, Europa med champagne och framtidstro. Men säg den eufori som varar. Jugoslavien rämnade och invånare uppgav att grannar man tidigare levt i sämja med blev fiender över en natt när gamla oförätter grävts upp och underblåsts av respektive politiska ledare.
Mellanöstern är ett givet exempel på hur en parts rätt till hemland blir den andra partens förlust av ett sådant. Den känsloladdade och mångfacetterade konflikten känns olöslig. Men naturligtvis går den att överbrygga på sikt om alla parter försöker hitta rationella lösningar med utgångspunkt av minsta gemensamma nämnare. Att det är en oerhörd utmaning visar dock även såpass begränsade konflikter som den på Nordirland.
Georgiens angrepp på Sydossetien är svårbegripligt. Inte minst med tanke på välkända ryska reaktioner mot det som Moskva förknippar med fientliga handlingar i Ukraina, för att inte tala om Tjetjenien. Det är också oroväckande att USA agerar i rysk intressesfär utan att tyckas ha minsta inflytande på hur Georgien styr sin utrikespolitik.
På tisdagen kom så president Dmitrij Medvedev order om ryskt eldupphör. Men striderna tycks rasa vidare på gränsen mellan Abchazien och Georgien. Vilket betyder fler tragedier, fler utbombade flyktingar, fler källor till djupt hat.
Hela den pågående konflikten innebär att ännu ett regionalt krig kommer att resultera i framtida låsningar många människor emellan i dessa trakter. Flyktingströmmarna är redan brutal verklighet och ännu en gång är begångna oförätter ett obevekligt faktum. FN:s anseende som fredsbevarande instans är också skadskjutet. Men det borde – som efter stora naturkatastrofer – ändå finnas någon form av internationella kriscentra där även krigets orsaker och effekter blottläggs. Allt för att försöka skapa en framtida försoning, trots allt.
