Ett orättvist Sverige växer fram
Som socialdemokratisk företrädare handlar det om att ta strid för verklig frihet och välstånd för alla medborgare, skriver Kent Härstedt (s).
Bildmaterial
Kent Härstedt (s), riksdagsledamot, Helsingborg.
Arkivfoto: MATS ROSLUND
Rosenbad i Stockholm, här avgörs Sveriges framtid. Foto: GUNNAR LUNDMARK/Scanpix
DEBATT. I september går vi in i andra halvlek på denna mandatperiod. I väljarundersökning efter väljarundersökning visar det svenska folket vad de anser om den förda politiken. Oavbrutet sedan någon månad efter förra valet och framåt har högerregeringen fått underkänt av svenska folket. Oförtröttligt har högerföreträdare försökt att i otaliga debattartiklar, bland annat i HD, försökt förklara hur bra den förda politiken är. Men det spelar ingen roll hur mycket man förklarar – om svenska folket inte tycker om det som åstadkoms. Man tycker helt enkelt inte om det samhälle av ökande klyftor och hårdnande klimat som växer fram.
Saken blir inte bättre av att ledande statsvetare och valforskare förklarar att sittande regeringar alltid tappar förtroende under andra hälften av mandatperioden. Inte undra på att det börjar bli nervöst i högerlägret. Nu ser vi också början på det vi kan vänta oss mer av, nämligen soloräder av folkpartiet och kristdemokraterna.
Kristdemokraterna som är rejält nervösa att väljarna ska komma ihåg att de lovade sänkt bensinskatt och slopad fastighetsskatt i förra valet och folkpartiet som försvunnit allt mer i skuggan av ett åtminstone på ytan mer mittenorienterat moderatparti. Inte konstigt att vi nu börjar se exempel på utbrytningar som i exempelvis fallet med FRA, där folkpartiet hade ledamöter som trycke på såväl ja och nej som avstår. Det kommer att bli mer av utspel från folkpartiet och kristdemokraterna – om inte annat som en del av en överlevnadsstrategi.
Som socialdemokrat är jag arg och frustrerad över att vi nu tycks gå mot en lågkonjunktur där flera hundratusen svenskar står svaga mot vad som kan komma att drabba dem.
De flesta av oss märker tydligt signalerna om att svårare tider närmar sig. Räntorna höjs gång på gång, inflationen är högre än på 15 år och äter upp mer och mer av våra disponibla resurser, bensinpriset tycks ständigt slå nya rekord även om det tillfälligt tycks ha stannat upp. Som vanligt är detta naturligtvis en kombination mellan inhemska och internationella orsaker.
Få tror väl, som högerregeringen, att det bara är internationella orsaker till allt, och att det inte har det minsta betydelse vad regeringen gör här hemma.
Vi ser nu hur ekonomin bromsar in, varslen blir fler, reallöneökningarna beräknas blir de lägsta på över ett decennium. Här står vi nu halvvägs in i mandatperioden med en halv miljon som lämnat a-kassan, höga räntor trots ekonomisk avmattning, arbetskraftsbrist trots långtidsarbetslöshet, sämre utbildningsmöjligheter trots växande ungdomskullar och bland det sista regeringen gjorde innan sommaren var att lägga fram en vårproposition kliniskt ren från investeringar i jobb och välfärd!
Strax innan sommaren kom också ett utredningsförslag om obligatorisk a-kassa. Turerna har varit många. Först rafsade högerregeringen fram ett förslag som gjorde försäkringen tre gånger så dyr och hälften så bra. När då 450 000 personer lämnar a-kassan försöker de skyla över sitt misstag genom att införa en obligatorisk a-kassa. Nej, svenska folket är inte dumma utan har nog en ganska bra bild av vad det är för politik som förs. Och de tycker inte om det!
Aldrig har antalet miljonärer ökat så snabbt som under denna period. Det har varit en fantastisk mandatperiod för de som redan är välbärgade. Samtidigt har man lovat vanligt folk en tusenlapp mer i plånboken, pengar som dock i samma ögonblick blivit uppätna av inflation, ränteökningar och bränslekostnader.
Som socialdemokratisk företrädare handlar det om att ta strid för verklig frihet och välstånd för alla medborgare och inte bara för några. Regeringens oansvariga politik gör att chansen att ta tillvara på de goda tiderna glider Sverige ur händerna.
När vi gick in i denna mandatperiod så var svensk ekonomi urstark. Men under denna första hälft av denna mandatperiod har långtidsarbetslösheten bland unga tredubblats och ofinansierade skattesänkningar (mest för de rikaste) spätt på inflationen. Produktionen utvecklas svagare än prognostiserat, socialbidragen ökar i hälften av landets kommuner och så vidare.
Ett alltmer orättvist Sverige växer fram och svenska folket tycker inte om det. Om bland annat detta kommer debatten de kommande två åren att handla om.
