Baader-Meinhof än en gång
ANDRALEDARE. Har det inte debatterats och i filmer och böcker berättats så det räcker om de västtyska terroristerna Andreas Baader och Ulrike Meinhof och deras extremistiska och brutala anhang?
Jo, det kan man definitivt tycka.
Framför allt med tanke på att det ofta – särskilt mellan raderna – har funnits (och fortfarande på sina håll finns) en viss sympati med ”revolutionärerna” som protesterade mot Vietnamkriget och orättvisor genom en orgie i mord riktad mot det västtyska samhällets toppar.
Skildringarna har främst handlat om terroristernas motiv för att grunda RAF, Röda Arméfraktionen, som gruppen kom att kallas. Sprängningarna och avrättningarna låg inte i omedelbart fokus. Förbrytelserna kunde iklädas episka former. Pacifistiskt inriktade intellektuella kunde konstatera att RAF-medlemmarna var besjälade av vänsterns idéer, låt vara att de gick alldeles för långt.
Det kan man lugnt säga...
Men nu är det dags för filmen ”Baader-Meinhof-Komplex” – premiär den 25 september – där offrens perspektiv utgör en stor del av handlingen. Tyska biobesökare kommer att konfronteras med hur Jürgen Ponto, chef för Dresdner Bank, mördades. Eller hur statsåklagare Siegfried Buback skjuts ihjäl, kallblodigt avrättas med skott rakt i ansiktet, på mycket nära håll.
Producenten och manusförfattaren Bernd Eichinger samt regissören Uli Edel vill utgå i från vad RAF verkligen gjorde, inte från gruppens suddiga ideologiska motiv.
Ulrike Meinhof som tillsammans med andra RAF-medlemmar begick självmord i Stammheimfängelset 1977 har allt för länge i oförbätterliga kretsar i tysthet eller öppet, helgats som en rättrådig ikon som ville bekämpa sociala orättvisor och begynnande nazism i Västtyskland. Sympatierna för henne omfattade även hela det följe av revolutionsromantiker som omsatte retorik i våld. Och fortfarande finns det enstaka förvirrade röster som hävdar att slutet på terrorkarriären i Stammheimfängelset inte alls var självmord utan statens sätt att tysta oppositionella.
Förhoppningsvis kan Eichingers och Edels film den här gången äntligen ge dödsstöten åt mytbildningen kring ett blodigt kapitel i den grundmurade västtyska demokratins historia.
