Det blev för mycket demokrati
Bildmaterial
Folkpartisten Birgitta Ohlsson var en av dem som gick emot partilinjen, men hon röstade inte emot FRA-lagen till sist.
KRÖNIKA. Kan det bli för mycket av demokrati? Ja, åtminstone för politiska partier. De har ett ambivalent förhållande till demokratins olika uttrycksformer. Till exempel när riksdagsledamöter inte vill inordna sig i majoritetens uppfattning.
Det blev ett akut återfall i FRA-debatt i helgen sedan SVT avslöjat vad som hände i partigrupperna inför omröstningen i riksdagen. Partipiskan ven mot de upproriska. Statsminister Reinfeldt talade om att bli skjuten av de egna. Folkpartistiska riksdagsledamöter fick veta att de och deras frågor skulle hamna i den politiska frysboxen om de inte tog reson.
I grunden är det inget förvånande. Tyvärr är det så det är. Partilinjen är allt, vad den enskilde riksdagsledamoten anser är helt underordnat.
Den utvecklingen kan bara brytas av riksdagsledamöterna själva. Den som är vald med många personröster måste ha modet att stå loppet ut - och i värsta fall bli mobbad för det. Medierna kommer att se till att ingen blir hängd i tysthet. Chansen att komma ut ur en sådan här process är mycket bättre än för några decennier sedan. Partierna måste se upp med hur de behandlar sina upproriska medlemmar - alldeles särskilt när dessa har opinionen i ryggen. Men då krävs det att vederbörande står pall. Det gjorde inte en rad borgerliga ledamöter i omröstningen. Hade de tidigare, när det gällde, gått ut och berättat hur de behandlats hade respekten för dem varit större idag.
I FRA-omröstningen vek kritikerna ner sig på olika sätt. Röstade med sitt parti till sist eller kvittade ut sig.
Sveriges mest kände dissident genom åren är varvsarbetaren och folkpartisten Ture Königson. Vid ATP-omröstningen 1959 la han ner sin röst och därmed vann socialdemokraterna och en obligatorisk tjänstepension infördes. Vid nästa val ströks han från folkpartiets lista och tvingades lämna riksdagen. Själv kommenterade Königson sitt ställningstagande med att han aldrig skulle kunna se sina arbetskamrater på Götaverken i ögonen om han röstat nej. Man kan lugnt säga att han fick sin upprättelse i opinionen men den politiska karriären var körd.
I SVT på söndagskvällen vittnade folkpartisten Birgitta Ohlsson om hur starka påtryckningarna varit mot henne inför FRA-omröstningen. Men mest tilltufsad blev uppenbarligen moderaten Karl Sigfrid, en ung riksdagsman som närmast hamnade i en mobbningssituation med statsministern som anförare. Enligt SVT skulle Reinfeldt på riksdagsgruppens möte ha sagt ”ska skottet komma inifrån. Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?”
Man kan naturligtvis känna sympati för människor som hamnar i den här typen av situationer. Att framställas som förrädare eller svikare är aldrig roligt. Men samtidigt blir det till något av vad man vill göra av läget. Mer tragiska situationer än att stå för sin övertygelse kan man tänka sig. Den gamle folkpartisten Ture Königsson stod loppet ut. Vilket är mer än vad man kan säga om hans borgerliga kolleger i nutid.
Den som sitter på sitt riksdagsmandat genom ett starkt inslag av personval måste naturligtvis ha förutsett att en lojalitetskonflikt kan uppstå. Det går inte att på en och samma gång profilera ett eget mandat och vara absolut lojal mot partilinjen. Den yttersta konsekvensen är att bli politisk vilde eller att hoppa över till ett annat parti.
Som de nu blev framstår i stort sett alla inblandade som förlorare. Regeringssidan som drev igenom lagen. De som anförde moraliska betänkligheter men som inte vågade ta konsekvenserna.
politisk chefredaktör
