När man bråkar om att bli sams
Bildmaterial
Det sitter långt inne, handslaget över blockgränsen. Foto: LEIF R JANSSON/Scanpix
ANDRALEDARE. Mona Sahlin har vid flera tillfällen gjort klart att hon vill bli delaktig av regeringens hantering av finanskrisen. Nu går en gammal och tung aktör in på scenen och ger henne stöd, nämligen Ingvar Carlsson, s-ledaren som Carl Bildt tvingades be om hjälp i finanskrisen 1992.
Carlsson menar att Fredrik Reinfeldt sätter partipolitisk taktik före ansvaret för landet. Och visst handlar det om partitaktik men det gör det sannerligen även från socialdemokratiskt håll. Bjuder Reinfeldt in Sahlin kommer det att heta att socialdemokraterna än en gång räddade Sverige, till och med när man inte satt i regeringsställning.
Beskedet från statsministern kom snabbt. Det var ett nej.
Carlssons tes är att regeringen är för svag för att rida ut stormen på egen hand. Det är självklart rätt att en bred samling kring tagen hade varit att föredra. Men då måste man finna en formel där båda blocken förbinder sig att inte utnyttja situationen partipolitiskt. Och det är svårt.
Ingvar Carlsson anser att statsministern ännu inte insett krisens allvar. Och han utnyttjar inte att Mona Sahlin, som han skriver på DN Debatt ”har för nu aktiva politiker en unik erfarenhet genom sin tid som arbetsmarknadsminister 1990–1991 och som krisförhandlare 1992. Det gör henne väl för- beredd för tider som dessa.”
Kanske, kanske inte. Men med Ingvar Carlssons kompetensresonemang borde helt andra få en än mer central position i krishanteringen, förra statsrådet Bo Lundgren till exempel.
Ingvar Carlsson bedriver själv vad han anklagar andra för, det vill säga partipolitisk taktik. Men det hindrar inte att gemensamma tag över blockgränsen vore det bästa om man på ömse håll kunde höja sig upp till stundens allvar.
Regeringen är naturligtvis den som ska bjuda upp till dans. Men då måste också socialdemokraterna överge sin försåtliga attityd om att det finns en nationell lösning på bankkrisen eller att enskilda åtgärder av regeringen delvis har lett fram till den situation vi befinner oss i.
Det krävs med andra ord en ödmjukhet i de båda politiska blockens ledningar som tyvärr är en bristvara i politiken. Ingvar Carlsson, denne hedervärde politiker, blir trots allt en aning tröttsam när han drar upp 90-talskrisen och den borgerliga regeringens misslyckande initialt. Med lika stort fog kan man säga att socialdemokraterna var den krisens moder. Men vart leder politisk pajkastning av det här slaget? Ingenstans. Ett ömsesidigt ärligt handslag över blockgränsen är vad som skulle göra intryck.
