Att spela högt – och förlora
Den misslyckade uteslutningen av Ohly riskerar förlama Mona Sahlin.
Bildmaterial
Mona Sahlins svängrum som ledare har krympt. Kritikerna återkommer nästa gång hon agerar självständigt.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/Scanpix
HUVUDLEDARE. Mona Sahlin ville utesluta vänsterpartiet från ett framtida regeringssamarbete med miljöpartiet, men det hela slutade med en pudel. Hon fick efter uppror i s-leden skriva brev till en triumferande Lars Ohly (”hon backade fortare än jag trodde”) och be om ett möte. Dörren är fortfarande öppen för vänsterpartiet, låt vara att Sahlin försöker rädda sig med att inträdet är villkorat. Den process som förde henne till ledarskapet får nu förnyad aktualitet.
Mona Sahlin var inte drömkandidaten. Hon var den som fanns att tillgå efter mordet på Anna Lindh och EU-kommissionären Margot Wallströms avhopp. Att Sahlin inte var nummer ett utan kanske till och med nummer fyra på listan, är självfallet inte hennes fel. Men det har inom partiet funnits starka känslor, för och emot, henne. I den situationen befinner sig de flesta ledande politiker. Problemet för dem är att undvika lägen där kritikerna får anledning till indirekta angrepp. Ett sådant bjöd s-ledaren nu på och stod inte pall.
När det gäller det politiska hantverket har Sahlin inte gjort bort sig i omfamningen av miljöpartiet. Tvärtom. Det har såväl taktiska som strategiska dimensioner. Hon hade, om sidbytet lyckats, blivit av med oppositionens sänke vänsterpartiet, som fortfarande kunnat bli ett stödparti enligt modellen att det röstar för det minst onda i ett val mellan alliansen och koalitionen. Hon har till skillnad från borgerligheten en strategi om sverigedemokraterna blir vågmästare. Då bildar hon ingen regering med deras stöd. Men vad gör Reinfeldt? Det kommer han att få svara på i det oändliga framöver. I detta vågmästarläge hade i stället Sahlin, även om det inte verkar troligt i dag, kunnat bryta in i borgerligheten och föreslå en bredare regering.
En hel del av de socialdemokrater och fackliga ledare som angrep samarbetet med miljöpartiet och distanseringen av vänsterpartiet, siktar också på Mona Sahlin. Hon var inte ett särskilt populärt val i till exempel delar av skånsk socialdemokrati och därifrån kom mycket riktigt skarp kritik mot uppgörelsen. Den kläddes i termer av att medlemmarna inte hörts. Till och med medlemmar av partistyrelsen som s-ordföranden i Skåne Helén Fritzon konstaterade att Sahlin inte hade mandat för att koppla bort vänsterpartiet.
Reträtten påverkar naturligtvis allvarligt hennes ställning som ledare för socialdemokraterna. Hon har prövat sitt svängrum och förlorat. Hennes position inom partiet och mot såväl miljöpartiet som vänsterpartiet är starkt försvagad. Och oppositionen består åter av en trio där varje parti är djupt skeptiskt mot minst ett annat! Den som vill ha regeringsmakten måste prestera mer enighet än så.
