Det kan bara bli bättre
UTBLICK. Här är en profetia som kommer att inträffa oberoende av vem som än vinner valet idag: vi kommer att sakna George W. Bush.
Under de senaste åtta åren har vi icke-amerikaner haft det lätt. Vi har kunnat göra narr av USA, kritisera USA och avfärda USA utan att behöva försvara våra åsikter. Det har liksom varit rumsrent att kritisera USA under George W. Bush. När min amerikanske man för första gången hälsade på i Sverige, sommaren 2001, tog nästan alla han träffade sig friheten att klaga på USA:s nya ledning. Och min man hade inte ens röstat på George W. Bush! (Det var det dock ingen som brydde sig om att ta reda på.)
Inte för att presidenten var så populär på hemmaplan heller. Han hade trots allt förlorat valet — och en av Högsta Domstolens minst hedervärda ögonblick kom när den stoppade rösträkningen och därmed lät Bush vinna. Nu verkar 2000 års valkamp som ett surrealistiskt kapitel ur det förgångna. I år har vi två kompetenta, vältaliga kandidater. Al Gores hånade miljöengagemang har blivit en självklar – för att inte säga naturlig! – del av den nya världsordningen. Hur i hela världen lyckades George W. Bush bli president?
Det är lätt att glömma nu, men för åtta år sedan var det efterfrågan på enkla män. Bill Clinton må komma från ytterst enkla omständigheter, men han var också så duktig med ord att folk ibland villade bort sig. (Kommer ni ihåg Det beror på vad definitionen av är är?) Och Bush var enkel, till synes så enkel att han inledningsvis hade svårt att finna en identitet.
Sedan kom 11 september-attentaten, och plötsligt hade presidenten en identitet: kriget mot terrorn. Det är förstås de olika följderna av kriget mot terrorn som har gjort honom så ytterligt impopulär både utomlands och hemma: i oktober tyckte bara en av fem amerikaner att han är en bra president. Läsarkommentarer till artiklar om Bush låter för det mesta så här: Han är vår värsta president någonsin, värre än Harding. Hur kan det komma sig att en femtedel fortfarande gillar honom?
Värre än Bushs personliga impopularitet är dock vad som har hänt med det amerikanska samhället under hans ledning. Sekretess. Hemlighetsmakeri inför Kongressen och amerikanska folket. Massiv statlig expansion (under en marknadsliberal president!). Värst av allt: han har gjort detta fantastiska, fria land till ett land som accepterar och använder tortyr – och därmed förstört USA:s rykte.
Jag känner förstås inte Bush. Kanske är han mer sofistikerad än han verkar. Han har i alla fall en vicepresident som är högeligen sofistikerad på det mest diaboliska sätt. Men precis som Bush vann Vita Huset som anti-Clinton kommer Barack Obama eller John McCain att vinna Vita Huset som anti-Bush, och vem folk än håller på verkar det råda enighet över att det bara kan bli bättre. Morning in America, som det hette på Ronald Reagans tid.
Men vi kommer att sakna Bush, för han gjorde kritik så lätt. Nu kommer vi att få förklara varför vi inte tycker om USA:s politik.
