Lugnande piller för stunden
När det är glasklart för Sahlin är det ogenomskinligt för betraktaren.
Bildmaterial
Mona Sahlin gartulerar partiets toppnamn i EU-valet, partisekreterare Marita Ulvskog.
HUVUDLEDARE. När s-ledaren Mona Sahlin mötte sitt förtroenderåd i helgen lovade hon att oppositionens alternativ skulle stå glasklart i valet 2010. Så måste Sahlin säga. Dagens möda, för att inte tala om förnedring, är morgondagens vinster värd. Lars Ohly leker med socialdemokraterna och miljöpartiet.
En röst som höjdes på förtroenderådet kom från Malmö. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu ville ha mer diskussion om politikens innehåll i stället för samtal kring umgängesformerna inom oppositionen. Men i grunden är det samma sak. Kommer inte Mona Sahlin överens med vem hon eventuellt ska regera med, blir hon inte trovärdig i frågan om politikens innehåll. Visst kan socialdemokraterna i fråga efter fråga säga vad man vill genomföra. Men alliansen kan i fråga efter fråga säga att så blir det inte eftersom det sedan ska förhandlas med språkrören och Lars Ohly.
Men även alliansen har sina prövningar just nu. Folkpartiet vill folkomrösta om euron. Kristdemokraterna körs över i frågan om könsneutrala äktenskap. Och i helgen diskuterade centern skattelättnader, inte minst för rika, som för tanken till de gamla moderaterna. Dessutom vill centern gå hårdare fram med koldioxidskatterna än övriga alliansen.
Igår presenterade Sifo sin novembermätning. Den visar att miljöpartiet nu är större än inte bara kristdemokraterna utan även folkpartiet och centern. Det kommer självklart att ge språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand råg i ryggen.
När det gäller samtalen inom oppositionen har det länge varit fokus på vänsterpartiet. Det kommer att förflyttas till miljöpartiet. Miljöpartiet har en lång tradition av att sätta press på socialdemokraterna. Lyckas man sy ihop ett samarbete med vänsterpartiet väntar svåra kompromisser med miljöpartiet. Det är alltså inte så att allt blir glasklart om oppositionens partiledare på något märkligt sätt skulle komma överens om budgettak och annat.
Mona Sahlins uppgift är alltså mycket svår. Och det trista ur hennes synpunkt är att många i hennes eget parti inte verkar inse detta. De tycker som gamle statsministern Göran Persson. Kör ett eget lopp, begär förtroende för en socialdemokratiskregering och kom överens inom oppositionen i några frågor. Det var faktiskt den taktiken han förlorade valet på 2006...
Socialdemokraternas ledare har två svåra pedagogiska uppgifter. Att övertyga väljarna om att hennes regeringsalternativ kan producera ansvarsfull politik i en svår tid för Sverige. De egna partivännerna måste upplysas om att den långa framgångsrika resan som ensamt regeringsparti är över. Ska det bli allvar av måste makten med all sannolikhet delas mellan tre partier, som alla måste få genomslag för sin politik.
Att i detta läge tala om att allt ska vara glasklart 2010 är mer ett lugnande piller för stunden för partiet än en realistisk politisk diagnos för de kommande åren.
