Befängt om Rosengård
Vattenkanoner löser inte problemen i våldsdrabbade bostadsområden.
Bildmaterial
Traditionella polisinsatser, inte vattenkanoner, är vad den akuta situationen i Rosengård kräver.
HUVUDLEDARE. Utan att ha någon reell grund att stå på när det gäller orsak, motiv och förövare, brister synen på vad som sker i Rosengård i Malmö ut i en sedvanlig partipolitisk träta mellan höger och vänster.
Förste vice ordföranden i malmömoderaterna, Anja Sonesson, menar att insättande av vattenkanoner mot våldsverkarna måste diskuteras. Hon tycker att kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) försöker ursäkta ungdomarna. Det som nu händer på Rosengård är ett tydligt bevis på att socialdemokraternas integrationspolitik fullständigt misslyckats, anser Sonesson.
Det är att göra det lätt för sig. Socialdemokraterna bär skulden. Vattenkanoner är lösningen. Man tar sig för pannan!
Det finns ingen vettig person som försvarar våld och skadegörelse i Rosengård och på andra håll. Och det ska inte daltas med våldsverkare. Självklart finns det massor av tillkortakommanden i svensk integrationspolitik på samma sätt som är fallet runt om i Europa. Men detta ansvar delas av partierna. Inte minst av den enkla anledningen att det i ett demokratiskt samhälle är svårt och inte sällan oönskat att banka in människor i mönster och normer; svenskt, danskt, tyskt eller franskt.
Dessutom måste politiker av alla akta sig för generaliseringar. Vad som sker i Rosengård har sina paralleller till fotbollsvåldet och olika demonstrationer som utnyttjas för att ställa till kravaller. Mycket av detta har inte ett skvatt med integrationspolitik eller religiösa motsättningar att göra.
Nu är situationen som den är i Rosengård och på andra håll. Det som inträffar måste hanteras av polisen. Våldsverkare ska gripas och straffas. Politikerna måste diskutera vad samhället kan göra för att trygga de människor som lever fungerande liv i förorterna. De är de främsta offren för vad som nu sker. Föräldrar till tonårsgrabbar i Rosengård och på andra håll måste ta sitt ansvar. De tycks göra det långt i form av nattvandring och vuxennärvaro där det varit oro.
Ett sätt att ge politikerna ett mer handfast ansvar och att även ge dem verktyg, är att, som många gånger föreslagits på denna sida, återskapa en kommunal ordningspolis. I Malmö och i Landskrona och på andra håll hade politiker och skattebetalare kunnat påverka polisnärvaron i sin kommun eller i problemområden. Då handlar detta inte minst om det förebyggande polisarbetet och informationsinhämtningen. Kanske hade ett kommunalt inflytande bäddat för en bättre samordning av polisens arbete med socialförvaltning och fritidsförvaltning samt skolan.
En sådan ordning har oerhört större potential än att förse polisen med vattenkanoner. Det hade bara inneburit ännu en möjlighet för allt från vänsterextremister till våldsfixerade tonåringar att få den spektakulära plattform de eftersträvar.
