Allt ljus på Obama
De orimliga förhoppningarnas president.
Bildmaterial
Barack Obama är först och främst USA:s president. Värt att beakta med tanke på alla förväntningar som ställs på honom.
HUVUDLEDARE. Ille faciet”, är en i svensk historia väl förankrad bevingad förutsägelse på latin. ”Han ska göra det”, utropade den förhoppningsfulle fadern, den hårdföre Karl IX. Och visst åstadkom sonen Gustav II Adolf en rad spektakulära omvälvningar både på hemmaplan och ute i Europa.
Den 20 januari installeras Barack Obama i sitt livs roll. President nummer 44 i ordningen, flyttar in i Vita huset och därmed börjar en ny era i USA:s historia. Ett svart presidentpar, en stilig, förhållandevis ung och utåtriktad tvåsamhet, är i sig en revolution i ett samhälle där förklenande klichéer om svarta medborgare fortfarande frodas.
Barack Obama ville bli arkitekt, sedan basketspelare och även domare. Han är en gedigen och välutbildad Harvard-man. Hustrun Michelle har examen från ansedda Princeton och Harvard Law School.
Förebilder, som sagt.
Men hur kommer den första tiden i Vita huset att gestalta sig? Hur snabbt kan valkampens slagord ”Change” omsättas i realpolitisk handling? Barack Obama har redan försökt bromsa den flod av förväntningar som släpps loss inom kort. I första hand gäller det att få rätsida på amerikansk ekonomi. Därefter kommer världens konflikthärdar, problematiken i Afghanistan, Irak, ordkriget mellan kärnvapenmakterna Pakistan och Indien. Först en bit längre ner på listan hamnar klimatförändringarna.
Ungefär så har han skisserat programmet.
Men när han gav uttryck för denna försiktiga prioritering hade inte än en gång den komplexa situationen i Mellanöstern briserat. Nu vänds blickarna mot Washington och kraven ökar på att en ny president sätter en ny dagordning i denna del av världen. Inte minst med tanke på att USA är Israels främsta bundsförvant. Och därmed kan Barack Obama verkligen åstadkomma förändring, change. Att han ligger lågt med uttalanden fram till den 20 januari är förståeligt, men säkert redan en besvikelse för många som hoppats på en aviserad kursändring i dagsläget.
Egyptens president Hosni Mubaraks förslag om eld upphör fick visserligen stöd av USA, men det krävs ett större, aktivt, engagemang från amerikansk sida för att ett verkligt fredsarbete i den sargade regionen kan återupptas. Frågan är också om valet av Hillary Clinton till utrikesminister är en god idé, eftersom hon av många berörda parter i Mellanöstern betraktas som alltför Israelvänlig.
Det enda som i alla fall är säkert är att det väl aldrig installerats en president med ett så av problem belamrat skrivbord i Vita huset.
”Ille faciet?”
