För mycket – inte för lite politik
Än en gång exploderar Mellanöstern, denna gång i flyktinglägren i Gaza efter en lång tids raketbeskjutning mot Israel. Än en gång påminns vi om de miljoner flyktingar som drivits in i en förnedrande lägertillvaro.
Bildmaterial
Ännu ett barn såras i Gaza. Och ännu en människa har ärr för livet, i kropp och själ.
KRÖNIKA. En hel generation har blivit en politisk gisslan i en konflikt som aldrig tycks få en lösning. Det är i sig ett grymt erkännande av mänsklig ofullkomlighet i vad krockar mellan kulturer och religioner, i klasskillnader, diskriminering, ekonomisk och politisk girighet, rentav fanatism kan åstadkomma i lidande.
Den 60 år gamla konflikten har kantats av rubriker så det räcker och blir över: spektakulära flygplanskapningar, oljeembargon, självmordsbombningar och attentat. I denna nästintill permanenta krigszon har inbördeskrig rasat. Vedergällningar och internationella kriser har avlöst varandra.
Och hela tiden har civila drabbats brutalt och skoningslöst. Så nog finns förklaringar till det hat och den oförsonlighet som rinner över I förbittrade strider med en civilbefolkning som ständigt hamnar i en förödande korseld.
Sedan staten Israel utropades 1948, har stora delar av den palestinska befolkningen fyllt på flyktinglägren i Libanon, på Västbanken och i Gazaremsan. Här får krutdurken ständigt ny näring i form av hat och frustration mot staten Israel och den omvärld som inte förmått avbryta vansinnet och skapa någon form av hållbar lösning i den sargade regionen.
Mönstret upprepas, gång på gång. Tonläget skruvas upp, hatet och oförsonligheten rinner över – igen. Ingenting händer förrän lidandet nått en viss nivå. Först då aktiveras FN:s säkerhetsråd, fredsmäklare reser till berörda stater för att åtminstone åstadkomma eld upphör.
Ingen ska behöva tvingas leva i detta ständiga krigstillstånd.
Allt handlar om politik i någon mening. Det borde istället handla om utbildning, jobb, välfärd, trygghet och ett gott liv som hade kunnat byggas upp om blott viljan funnits. Och det för länge sedan.
Även öknar kan fås att blomma genom innovativt arbete i en nyväckt pionjäranda. Men hatet har bitit sig fast medan mäktiga krafter hellre vill bevara och underblåsa konflikten än att lösa den. Flyktinglägren finns där intakta som om deras existens behövs för att hålla oförsonligheten vid liv. Visst finns det intelligenta tankar om fred och fredlig samexistens. Det saknas inte heller pengar men däremot alltför sällan viljan.
Som det ser ut nu har alla i detta lilla territorium som utgör medelpunkt för tre världsreligioner någon i familjen, i släkten, i bekantskapskretsen som har dött, lemlästats eller drabbats hårt på andra sätt. Ungdomar växer upp i överfyllda läger eller i hem där radikala, religiösa eller politiska dogmer frodas. För en del blir krigstillståndet ett sätt att få en identitet, ett berättigande, en plattform för att bli en helig krigare, trons förkämpe eller försvarare.
Konflikten syns i varje del av vardagen. Den tanken slog mig tidigt som deltagare i några fredsbevarande styrkor under FN-flagg för ett antal år sedan. I flyktinglägret Tyr i sydvästra Libanon mötte jag barn som inte nått tonåren. Rutinerat bar de pistol eller handgranat i bältet, 17-åringar vid avfyrningsknappen på pansarvärnspjäser var ingen ovanlig syn.
Misstänksamheten var ständigt närvarande. Bakom vänliga ansikten fanns en kyla, en beräknande, kalkylerande reflektion - vän eller fiende?
Man lär sig tidigt att leva i denna ständiga misstänksamhet, denna oberäknelighet, detta underliggande hat. Man är på sin vakt. Alltid. Det är lika naturligt när du går över ”minröjd” ökensand eller kollar utrymnings- eller reträttvägar och nogsamt undviker övergivna väskor eller paket. Man får till sist ögon i nacken, lyssnar ständigt efter ovanliga ljud. Att leva med denna ständiga vardagsångest frestar på! En misstolkad situation kan utösa ett omedelbart hot.
Och så denna ständiga desinformation, denna manipulation av verkligheten och sanningen. Man möter människor som på allvar hävdar lögner som borde varit uppenbara. Man förstår djupet och vidden i denna mänskliga förnedring först på plats. När jag första gången besökte flyktinglägren och mötte dessa oroliga, skrämda ansikten, uppgivenheten, hopplösheten och rädslan var jag nästintill gråtfärdig. Jag sa till mig själv:
– Detta är inte helvetet på jorden, men inte långt därifrån.
Förhärskande brutalitet år efter år, generation efter generation, föder ständigt på medkänsla och begränsar möjligheten till nya, vidgade perspektiv in i en framtid.
Det är helt enkelt ett tillstånd som är ovärdigt vår civilisation!
