Rituell partiledardebatt om kris och krig
Blockpolitiken tenderar bre ut sig över sakfrågorna.
Bildmaterial
Regering och opposition tackar varandra för riksdagsdebatten.
HUVUDLEDARE. Årets första partiledardebatt skuggades av kriget i Mellanöstern. I en närmast rituell ordning inledde politikerna sina anföranden med att helt riktigt ta avstånd från det som nu sker i Gaza. Både Hamas och Israel fördömdes. Lars Ohly gjorde sitt bästa för att få alliansens företrädare att skärpa tonen mot Israel men samtliga förlorade sig ganska snabbt i ett ordkrig ovärdigt det tragiska som nu sker.
Det viktigaste är nu att Sverige, inte minst via EU, bidrar till att kriget upphör och att en hållbar fred kan börja byggas. Det kan tyckas svårt men det är inte omöjligt. Det kommer att krävas politiskt mod av de inblandade parterna, och även av omvärlden.
Efter Gaza handlade gårdagens debatt naturligt nog en hel del om den ekonomiska krisen. Men också om regeringsduglighet.
Oppositionen tycker att alliansen är för passiv och kräver fler åtgärder för dem som nu blir arbetslösa eller varslas. Alliansen hävdar att man gör kraftfulla insatser, försvarade dessa och angrep det rödgröna samarbetet; Ohlys utanförskap, det interna käbblet i socialdemokratin om budgetramarna, alla frågor där de tre partierna tycker olika.
En ovanligt blek Göran Hägglund försökte med sin paradgren humorn men misslyckades rejält. För att skämt ska falla i god jord är tajming a och o. Hägglund missbedömde läget totalt när han liknande oppositionens samarbete vid de dansförsök som görs i TV4 på fredagskvällarna. Det föll platt till marken.
Det här var ändå en partiledardebatt präglad av allvar och orostider. Alliansen bör också se upp med att alltför mycket hålla sig fast vid kritiken av oppositionens förmåga att samarbeta och komma dragandes med det gamla kommunistspöket. Det kan förstås vara lockande men också något av att kasta sten i glashus. Regeringens samarbetspartier är inte heller alltid så samkörda. Alliansen har haft sina svårigheter i att komma överens i sakfrågor. Dessutom belönar väljarna sällan politikers tjat. Väljarna vill ha klara besked om politiken.
Tyvärr gav årets första partiledardebatt inte så mycket nytt när det gäller hanteringen av den ekonomiska krisen och dess följder.
Mer utbildning, säger Mona Sahlin.
Det finns utbildningsplatser, kontrar Jan Björklund.
En starkare klimatpolitik, kräver Peter Eriksson.
Vi tar vårt ansvar, och det ser man globalt, det är bara Peter Eriksson som inte ser det, konstaterar Maud Olofsson.
Centerledare var den på allianssidan som hade mest glöd och energi. Statsministern var allvarlig men inte offensiv. Mona Sahlin längtade efter att diskutera ideologi och värderingar, men lyckades inte själv lyfta debatten.
Lars Ohly framstår däremot som alltmer säker och trygg i sin oppositionsroll inom det som de tre partierna numera också kallar allians, den rödgröna alliansen. Och deras epitet på motståndarsidans allians är ”den blå”. Själv har regeringsalliansen satt den oranga färgen på sitt samarbete.
Men som sagt, så där kan de hålla på, i stället för att ägna sig åt de allvarliga problem som just nu tornar upp sig i det svenska samhället.
