Folkrätten är hemlös

Tänkbara utvägar ur en hopplöshetens epok.

”Folkrätt (efter ty. Völkerrecht), juridisk term som betecknar en rättsordning mellan folken till skillnad från den inomstatliga rätten, som gäller för en stats medborgare. ”

Så lyder Nationalencyklopedins definition av en välbehövlig moralisk-rättslig distans. Tyvärr är den för närvarande hemlös. Låt vara att domstolen i Haag lyckats döma en rad krigsförbrytare. Gemensamt för dessa är dock att de lämnats ut av de stater där de bedrivit sitt grymma hantverk.

Den i festtal omhuldade folkrätten har dessvärre inskränkningar. Så kan exempelvis Robert Mugabes förföljelse av Zimbabwes befolkning betraktas som en ”inre angelägenhet” och bortom världssamfundets reella inflytande.

Kritiska röster hävdar att traktaten om de mänskliga rättigheterna bör överordnas folkrätten. Andra stater ska därmed vara skyldiga att ingripa när brott mot de mänskliga rättigheterna begås. Det låter rimligt. Men realistiskt?

Debatten om folkrättens hemvist och betydelse har förts mer eller mindre intensivt sedan de historiska rättegångarna i Nürnberg. Det moraliska och juridiska ansvaret började då utkrävas från toppen – regimen - och sedan neråt i hierarkin, till alla som gav vidare order och de som i praktiken genomförde dessa orgier i våld och utrotning.

I dessa Gaza-krigets dagar demonstreras deprimerande tydligt att folkrätten inte heller här tas på allvar av de stridande parterna. Att Israel eller representanter för Hamas skulle förmås att framträda i Haag måste ses som en omöjlighet. Men moraliskt ansvar för begångna krigshandlingar mot civila måste kunna utmätas, även om det inte tycks finnas ett fungerande forum.

Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch, Röda Korset och dess samarbetspartners, förtjänar allt stöd och medial uppmärksamhet. Allt för att fylla det vakuum som FN och säkerhetsrådet utgör idag. Det är kanske också dags att etablera en ”sanningskommission” inom EU?

Stater må visa sig okänsliga för FN-direktiv, men kanske inte i lika hög grad när det gäller opinioner. Inte minst därför är det oerhört viktigt att så detaljerat som möjligt i efterhand utreda och med fakta belägga: Vilket ansvar har Hamas för ett angreppskrig mot Israel utifrån tättbebyggt område? Har sjukhus använts som raketbaser? Vilket ansvar har den israeliska regeringen och landets krigsmakt för attacker mot en värnlös civilbefolkning?

Kan Israels mångfacetterade befolkning, när vapnen tystnat, i längden leva med även en välvillig omvärlds skarpa – berättigade – kritik?

Kan palestinier framledes ha förtroende för en radikal rörelse som cyniskt åkallat krigets vanvett över sin egen befolkning?

Stephan Wagner
stephan.wagner@comhem.se