Det hade behövts mer
Ett val utan glöd.
HUVUDLEDARE. EU-valet lockar ungefär bara hälften så många väljare jämfört med ett ordinärt riksdags- och kommunalval. Parlamentet, som ömsom hålls i Bryssel ömsom i Strasbourg, är en doldis för många. För att inte tala om EU-parlamentarikerna. De kan ha haft en plattform antingen på kommunal-regional nivå eller i riksdagen, men väl ute i Europa tycks det som om de slukas av apparaten.
Nu har partierna nominerat kandidaterna inför årets EU-val den 7 juni. Och att döma av listorna som presenteras lär det nog inte bli någon större fart på väljarna den här gången heller. Den stora uppmärksamhet som det blivit kring folkpartisten Marit Paulsens come back är inte minst ett tecken på hur svaga laguppställningarna är. Man kan lätt förstå att hennes parti gärna ser henne som parlamentariker igen. Hon lyckades skapa en folklig agenda förra gången det begav sig. Frågan är om hon denna gång har samma lyskraft. Och varför det inte finns fler namn av Marit Paulsens kaliber?
Nej, man saknar namn som skulle kunna skapa intresse för EU, som helt enkelt skulle kunna höja valtemperaturen. Färgstarka Gudrun Schyman toppar visserligen en lista, men plattformen i Feministiskt initiativs skepnad är troligen för svag.
Miljöpartiets andranamn, författaren Isabella Lövin som skrev den uppmärksammade boken "Tyst hav", är också ett intressant val. Däremot är socialdemokraternas Marita Ulvskog knappast en personlighet som entusiasmerar skarorna. Leif Pagrotsky hade kanske varit en starkare kandidat?
Men tyvärr har båda namnen, i likhet med en del andra partiers nomineringar, något av reträttpost över sig. Det är politiker som efter lång och trogen tjänst på hemmaplan får en plats i ett europeiskt sammanhang.
Moderaterna, som i går blev sista partiet ut att avslöja sina kandidater, går inte heller förnyelsens väg. Nuvarande EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark toppar listan. Ängelholmaren och riksdagsledamoten Hans Wallmark får en femteplacering.
Kriststdemokraternas nominering blev uppmärksammad när Lennart Sacrédeus petades och Ella Bohlin placerades överst. Veteranen Alf Svensson plockades också in.
Partierna borde ha tänkt i nya riktningar – eller utanför boxen som man säger numera – och lagt mer tid och ansträngning på att få fram kandidater som hade kunnat få liv i EU-valet. Därmed hade man kunnat väcka ett intresse för de frågor som behandlas i Bryssel och Strasbourg. Om vi vill något med vårt medlemsskap, om vi tror att unionen kan utvecklas och förändras, bli mindre tungrodd och mer öppen, krävs engagemang både från väljare och politiker. Så är inte riktigt fallet i dag.
