När politik och religion blandas
Bildmaterial
Avigdor Liebermans parti gick starkt fram när Israel gick till val.
Avigdor Liebermans parti gick starkt fram när Israel gick till val.
UTBLICK. Ultranationalism signalerar vanligtvis främlingsfientlighet och motstånd mot invandring, men i den israeliska politiken är det inte så enkelt. Den ultranationalistiske Avigdor Lieberman, vars parti Yisrael Beiteinu (Israel vårt hemland) blev tredje största parti i veckans val, är själv invandrare och har sitt starkaste stöd bland andra invandrare – inte minst tillhörande den enorma grupp som emigrerade till Israel från forna Sovjetunionen under 1990-talet. Och den grupp mot vilken partiets slogan Utan lojalitet inget medborgarskap riktar sig är inte invandrare, utan Israels arabiska befolkning.
När det gäller retorik och konkreta förslag är emellertid Lieberman och hans parti mer traditionella. Lojaliteten som åsyftas i valslogan ska prövas med hjälp av en ed. Den som inte svär eden kommer inte att kunna få ha kvar sitt israeliska medborgarskap, och därmed inte heller kunna rösta. Till partiets förslag hör också att byta städer i Israel där befolkningen är övervägande arabisk mot illegala bosättningar.
Analysen bakom detta tycks vara att Israel inte bara hotas utifrån utan också, och kanske ännu mer, inifrån. Hotet inifrån tar sig, enligt denna analys, två former: otillräckligt stöd för staten Israel och långsiktiga demografiska förändringar, som på sikt skulle innebära att Israel upphörde att vara en övervägande judisk stat. Därför måste, enligt Yisrael Beitenu, de otillräckligt lojala utmanövreras ur den politiska processen och kartan ritas om med demografin som ledstjärna.
Denna typ av förslag till reformer är minst sagt magstarka i en demokrati, eftersom syftet så uppenbart är att beröva medborgare deras inflytande. (Lieberman har också pläderat för att arabiska partier i Knesset ska förbjudas.) Men trots att Israel ofta kallas Mellanösterns enda demokrati, liknar staten ingen innan. Israel är en judisk stat. Det står i vår självständighetsförklaring, som Yisrael Beitenu-företrädaren, tillika Israels tidigare Washingtonambassadör, Daniel Ayalon har sagt.
Det innebär att något så enkelt som nationalsången kan bli djupt problematiskt. Den arabiske Labourpolitikern Raleb Majedele, som var minister i Ehud Baraks regering, reste sig när Israels nationalsång Hatikvah (Hopp) spelades, men sjöng inte med eftersom texten sysselsätter sig med det judiska.
Att vara ickejude och likväl medborgare i en uttryckligen judisk stat var problematiskt redan innan Avigdor Lieberman dök upp på den politiska scenen. Enligt somliga är den ytterligare polarisering han har bidragit till något att välkomna. Liebermans kampanj konfronterar utan rädsla de svåraste filosofiska frågorna som Israels grundare ställde, skrev Shira Kaplan i Jerusalem Post nyligen. Den för fram en uppfattning som ingen annan har vågat tala om: att det är något problematiskt med en stat som ska vara judisk och demokratisk samtidigt.
Men Lieberman och hans parti påtalar inte bara det filosofiska problemet, utan signalerar också vilken av de båda principerna som är viktigast – och det är, trots partiets populistiska framtoning, inte den demokratiska.
