Staten har inte nyckeln till Saab:s framtid
Skattepengar är inte en annan sorts pengar som bara kan spenderas.
Bildmaterial
Regeringen startar inte Saab bara genom att ta över nyckeln från GM.
HUVUDLEDARE. Vilket ansvar har en regering, en stat för ett bolag som sysselsätter många människor? Stort ansvar naturligtvis. Jobb och produktion är grundvalen i välfärden. Men det finns en gräns för allt.
Skulle sysselsättningen vara allt vägledande, skulle vi fortfarande ha ett stort försvar och en stor krigsmaterielindustri. Vi skulle utveckla och köpa flygplan, ubåtar, stridsvagnar. Inga militära förband skulle läggas ner eftersom det drabbar sysselsättningen på många orter. Vi skulle ha kvar varvsindustrin, textilindustrin.
Det fanns en tid då man trodde att statliga pengar löste allt. Varvskrisen öppnade ögonen på många. Strukturförändringar där jobb och produktion flyttas runt i världen blir oerhört kostsamma att bekämpa. Och dagens nationella ekonomier har mycket större åtaganden än förr i tiden.
Världens biltillverkning sitter fast i två kriser: strukturkris och finanskris. Överproduktionen är gigantisk. Dessutom har man delvis fel produkter att erbjuda.
Natten till i går spelade GM ut ett viktigt kort när det gäller Saabs framtid.
Man vill göra sig av med bolaget. För att uppnå detta vill man att den
svenska regeringen ska lägga upp ett antal miljarder. Näringsminister Maud
Olofsson och andra statsråd har länge flaggat för att så ska det inte gå
till. Först trovärdiga affärsplaner och egna satsningar, sedan statliga
pengar. Till skillnad från vänserledaren Lars Ohly som tycks se staten som
möjlig ägare. Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund sammanfattar väl
situationen:
– Men om inte ens de (läs GM) tror på Saab som företag, varför skulle vi vara
bättre ägare, undrar han.
– Det är alldeles uppenbart att när de nu begär att vi ska gå in med fem miljarder kronor och de säger att de ska ha lämnat Saab 2010, vem sitter där med skägget i brevlådan? Det blir den som har investerat fem miljarder av skattebetalarnas pengar som måste fortsätta att pumpa in pengar, lyder Hägglunds analys.
De anställda, om det slutar i arbetslöshet och elände, ska ha allt möjligt stöd som samhället kan erbjuda. Vid en rekonstruktion finns det säkert anledning att staten ställer upp med pengar för att rädda livskraftiga delar. Men pengar på GM:s nuvarande villkor – nej!
De som nu rutinmässigt ropar på statliga insatser bör besinna sig. Att säga nej är inte nonchalant eller hänsynslöst mot dem som förlorar jobben. Sverige kommer under detta år att vara fullt med krisföretag som alla i så fall kunde komma med samma anspråk som GM. Lån och stöd måste ges på rimligt affärsmässiga grunder med utsikt till framgång. Annars blir det som Jöran Hägglund säger, skägget i brevlådan och nya insatser vid pengapumpen.
