Saab-kris test på trovärdighet
Bildmaterial
Stopp! Näringsminister Maud Olofsson och andra regeringsföreträdare vill inte stödja Saab på GM:s villkor.
ANDRALEDARE. Medan ledningen för Saab Automobile överväger om man ska begära rekonstruktion av företaget, testas politikernas trovärdighet i krisen. Hur en rekonstruktion kommer att sluta, vad som kan räddas, vet ingen idag. Pessimisterna målar i nattsvart, optimisterna talar om affärsplaner och annat som inger hopp. Förvirringen är stor. Eller som Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund uttrycker det; är det slutet på något eller början på något annat?
Men Saab-krisen har också stora politiska dimensioner. Den är den största företagskris regeringen har hanterat och den sätter också ribban för hur man agerar vid kommande.
Hittills har regeringen haft opinionsmässig framgång när den talat om GM:s gillrade fällor och värnandet om skattebetalarnas pengar. Näringsminister Maud Olofssons agerande får godkänt av svenska folket i en Sifo-undersökning. Hälften av de tillfrågade trycker inte att staten ska gripa in. Endast var tredje vill se ett statligt miljardstöd. Det finns en åldersmässig skillnad i inställningen. Äldre är mer restriktiva med statsstöd, yngre mer generösa. Enligt en annan undersökning, Demoskops, anser hela 70 procent att staten inte ska stödja Saab ekonomiskt.
Maud Olofsson har fokus på skattepengar, oppositionen på risken med förlorade jobb. Hittills har alltså Olofssons trovärdighet varit större än Sahlins, Erikssons och Ohlys. Men kommer det att förbli så? Det är inte säkert.
Blir det konkurs och stora avskedanden kan opinionsläget svänga. Regeringen kan få en hel region emot sig, kanske delvis över partigränserna. Det kommer att bli bittert och fyllt av anklagelser. Vulgäruppfattningen blir att det var regeringen som satte kniven i ryggen på Saab. Oppositionen kommer inte att vara sen att exploatera detta.
Men sakligt sett måste regeringen så här långt få mer än godkänt för det klarspråk man talat om GM:s försök att sätta Svarte Petter i statens hand. Hade inte situationen varit så allvarlig har den sina komiska inslag. Vänsterledaren Lars Ohly vill gå den amerikanska storfinansen till mötes. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tycker att Mona Sahlin och oppositionen faller i farstun för den fälla som de amerikanska bildirektörerna har gillrat.
Båda blocken tar risker med sitt agerande. Består regeringens övertag i opinionen kommer oppositionen att framstå som hjälplös och undfallande. Men blir det mer fokus på personligt och samhälleligt lidande i friställningarnas spår, får oppositionsledarna ny trovärdighet.
Motsättningarna är illavarslande. Hamnar Sverige i ett nationellt nödläge i krisens spår behöver vi politiker som (precis som på 90-talet) kan ta svåra beslut över blockgränsen. Sådant är sannerligen inte samtalsklimatet idag.
