Nytt kallt ekonomiskt krig
Bildmaterial
Premiärminister Vladimir Putin gör ett tufft utspel om ryska gasleveranser i januari i år.
UTBLICK. Imperiet ska återupprättas – det är, enligt riksdagsledamoten Mats Johansson (M), linjen i den nuvarande ryska politiken. I sin bok Det nya kalla kriget: Vart går Ryssland? (Timbro), som presenterades i Lund i tisdags, beskriver Johansson hur denna politik har genomförts under det senaste årtiondet. Under Vladimir Putin, skriver han, har halvmesyrerna ersatts av konsekvent handling i syfte att återvinna den nationella stoltheten.
Det nya med det nya kalla kriget är inte bara är att det har börjat efter att det förra slutade, utan också att innehållet är ett annat. Det gamla kalla kriget var åtminstone delvis ideologiskt – det nya handlar, som Johansson skriver, om ekonomi och maktpolitik. Det nya Ryssland kontrolleras av en härskande elit som har andra motiv för att vilja expandera väldet än att frälsa världens arbetare.
En annan skillnad mellan det nya kalla kriget och det gamla är att det under det gamla åtminstone tidvis rådde jämna styrkeförhållanden, om inte ekonomiskt så i alla fall militärt. I jämförelse med vad som får antas vara fienderna i det nya kalla kriget, USA och de europeiska länderna, har Ryssland idel nackdelar. I jämförelse med USA har Ryssland högst begränsad militär kapacitet, näringslivet präglas av korruption, ekonomin är instabil, exportvarorna är varken varierade eller sofistikerade, inflationen är hög, folkhälsan är undermålig och de demografiska utsikterna ytterligt dystra – hela regioner töms på arbetsför befolkning. Att ge sig in i ett nytt kallt krig ter sig mot denna bakgrund som en rejäl chansning.
Men Ryssland slår inte bara ur underläge; den ryska politiken är också, som professorn i historia Kristian Gerner framhöll vid tisdagens bokpresentation, kontraproduktiv. Att prioritera militära intressen och först senare – om alls – överväga ekonomisk rationalitet – är utslag av vad Gerner kallade ett primitivt tänkande, som bara kan försvaga Ryssland. Och att stärka centralmakten på bekostnad av alla andra institutioner i samhället är ett väl beprövat recept på stagnation. Oljeprisets fluktuationer må leda till tillfälliga ekonomiska uppsving, men landet som helhet blir på sikt inte starkare.
Anledningen till att Ryssland ändå kan bedriva vad Johansson kallar ett nytt kallt krig är alltså varken det starka utgångsläget, den ryska statens otroliga dynamik eller den genialiska framtidsvisionen, utan att det går att utnyttja omgivningens svagheter. Det gick att angripa Georgien eftersom det inte fanns några skäl att räkna med några påtagliga konsekvenser – en ickeberäkning som visade sig stämma. Och det går att gång på gång använda energivapnet eftersom efterfrågan på olja och gas närmast är att klassificera som beroende. Det nya kalla kriget är snarare en svaghetsmätning än ett styrkeprov.
I debatten om Rysslandspolitiken kan det därför vara relevant att fundera mindre på vilka nyimperialistiska drömmar de ryska politikerna kan tänkas nära och mer på vilka resurser och möjligheter de har. Utrikespolitiken, som Henry Kissinger har skrivit, bygger på kvicksand när den bortser från de verkliga styrkeförhållandena och istället bygger på profetior om andra människors avsikter.
