Undvik en ny FRA-debatt
Sjukvårdsprover kan missbrukas, varnar Håkan Mörnstand, appropå en utredning
om biobanker. "Kan vi vara säkra på att de inte kommer att användas
till något helt annat?"
DEBATT. Nyligen beställde regeringen en utredning kallad "Översyn av lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m." Syftet är att utvidga integritetsskyddet för den enskilde vad beträffar de biologiska prov som lämnas i samband med sjukvård. Frågetecken uppstår emellertid då det i direktiven står bland annat: "Utredaren ska … samråda med andra myndigheter och organisationer, såsom Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten, …"
Vanligtvis tror vi nog att proverna som tas i vården ska användas för vår vård, och inget annat. Men de används också för forskning och utvecklingsarbete. De flesta av oss tycker säkert att detta är godtagbart, men kan vi vara säkra på att de inte kommer att användas till något helt annat?
I uppdraget att se över Biobankslagen kan man läsa mellan raderna att proverna skulle kunna vara bra att ha även för exempelvis bekämpningen av den grova brottsligheten. Många vill säkert bidra till att hindra och lösa grova brott. Men det måste finnas en balans mellan hur medborgaren i gemen och en misstänkt brottsling granskas. Mellan raderna kan man också läsa att det ingår i uppdraget att se över om den enskilde ska få behålla rätten att ta sin vävnad ur biobankerna.
Sverige är på väg att bygga upp ett heltäckande DNA-register med den så kallade PKU-biobanken. Det är lätt att inse att polisen vill ha ett DNA-register på samtliga medborgare. Det skulle kunna lösa många identifieringsproblem. Visserligen är biobankerna - som de nu ligger - inte analyserade och därför inte direkt sökbara för identifieringsändamål. I motsats till polisens kriminalregister, som är sökbart, måste man först ha ett förslag på en misstänkt, och motsvarande prov måste därefter sökas upp och analyseras för att kunna användas.
PKU-biobanken kommer därför endast att vara till minimal nytta i en polisutredning. Det finns goda möjligheter att finna DNA på annat håll. Har man en anhållen kan prov tas direkt, och på saker som den misstänkte varit i kontakt med. Har man ingen misstänkt, har man heller ingen nytta av biobanker. Såvida man inte – och här finns den stora risken – bestämmer sig för att analysera alla prov och göra dem sökbara. Kostnaderna för detta är överkomliga; speciellt om man inskränker sig till riskgrupper.
Jag vill med detta inlägg peka på att PKU-biobanken utgör en potentiell risk för missbruk. Varför öppna en möjlighet för framtida risker då det inte behövs? Forskning och utveckling inom vården kan ske utan heltäckande biobanker. En sökning ibland publicerad forskning i PubMed ger vid handen att ännu har prover från registret inte behövt användas.
Vi har ändamålsglidningen i övervakningen av den elektroniska kommunikationen i färskt minne, och det är långt ifrån säkert att man i framtiden inte kommer att utnyttja våra blod- och vävnadsprover till något helt annat än det som vi nu tycker är samhällsnyttigt. Nya regimer kan komma. Det finns många stater som skulle önska sig ett heltäckande DNA-register över sina och andra länders medborgare. Hur enkelt skulle det då inte vara att finna de individer som inte är önskvärda i samhället? Det är kanske till och med så att PKU-biobanken därför borde brännas.
Nu vet vi inte vad utredningen kommer fram till, men det har varit oroväckande tyst sedan den tillsattes. Låt oss ta diskussionen nu så att alla synpunkter kan beaktas, och inte efter ett riksdagsbeslut.
Håkan Mörnstad
Professor emeritus, medlem i Identifieringskommissionen 1975 - 2002
