Försvar på ruinens brant
Framåt eller på stället marsch? Nedrustningen av svenska
försvaret har pågått under decennier, i takt med att kalla kriget övergått i
mer regionala konflikter typ Jugoslaviens upplösning.
Bildmaterial
“Gud bevare Konungen och Fastlandet, samt Gotland!”, som man myntade i Mosebacke Monarki.
HUVUDLEDARE. Nedrustningen av svenska försvaret har pågått under decennier, i takt med att kalla kriget övergått i mer regionala konflikter typ Jugoslaviens upplösning. Samt nu senast, den ryska invasionen i Georgien. Den nya geopolitiska situationen innebär att en rad tyngdpunkter gradvis förskjutits. Vilket å andra sidan inte innebär garanterat evig fred i vårt lilla hörn av världen. Baltikum skakas just nu av ekonomisk oro, en välkänd gasledning Ryssland-Tyskland kan omfatta politiskt-militära betänkligheter, förutom rent miljömässiga, för Sveriges del. Och Ryssland markerar allt mer sin status som stormakt.
Enligt svensk försvarstradition har nedskärningarna varit legio och militär materiel i omgångar har förpassats till skroten. Kostat har den gigantiska överbyggnaden gjort ändå, år för år. I Finland och Norge ökar försvarsanslagen och i Danmark får man, för mindre pengar, ut mer soldater än fallet är i Sverige. Här gömmer sig låsningar som självfallet måste dyrkas upp.
Det senaste på den militära fronten är begreppet "mobiliseringsreserv". En smått genialisk skrivbordslösning som enligt försvarsministern inte är dyrare. Ett kamouflerat reptrick? Eller ett sätt att ändå något effektivisera det försvar som ligger i träda? Återstår att se.
Folkpartiets ledare Jan Björklund har länge krävt ett starkare svenskt försvar, inte minst på utposten Gotland. Enligt uppgift ska nu ett kompani med 14 stycken av Sveriges allra modernaste stridsvagnar, Leopard 2 (stridsvagn 122), ställas i förråd på ön.
— Stridsvagnar behövs för att kunna förstärka på Gotland. Det är en kraftig signal till omvärlden och har en tröskeleffekt genom att det visar att vi kan försvara tätorter, flygplats och hamnar, säger arméinspektören Berndt Grundevik till Svenska Dagbladet.
Nå, en särskilt kraftig signal är detta väl knappast. Mer detaljerade svar kommer dock först när inriktningspropositionen presenteras.
Att slopa värnplikten är också tveeggat, minst sagt. Med en frivillig grundutbildning och kontraktskrivning med försvaret minskar, eller försvinner rentav, försvarets folkliga förankring. Dessutom visar rekryteringen till professionella styrkor att det inte alltid är de mest lämpliga som tas in, särskilt när arbetsmarknaden drabbas av ekonomiska kriser och uniformen kan vara ett sätt att få ett jobb. Oavsett förutsättningar.
Det största problemet för svenskt försvar ligger på ett annat plan. Nämligen att vi, trots markerad alliansfrihet, ändå förväntar oss att militärt stöd av vänligt sinnad omgivning i kristider.
