En annan tolkning av fred
Bildmaterial
Israels blivande premiärminister Benjamin Netanyahu talar om ekonomisk fred i stället för tvåstatslösning.
UTBLICK. Det har ibland noterats att Israel-Palestina-konflikten är unik också på det sättet att de flesta är överens om målet – två självständiga stater sida vid sida – men att ingen vet hur man ska komma dit. Helt och hållet stämmer denna iakttagelse emellertid inte. I vad som ser ut att bli Israels nya regering, under ledning av Benjamin Netanyahu, har tvåstatslösningen inget stort stöd. Däremot förespråkas något som kallas ekonomisk fred, och Netanyahu planerar att skapa en ny myndighet för främjandet av denna ekonomiska fred när regeringens sammansättning har klarnat.
Vad är då ekonomisk fred? Egentligen det samma som ekonomisk utveckling och tillväxt. Fred, lyder grundprincipen, är en följd av materiell tillfredsställdhet. Den som inte har något att förlora har närmare till våldet än den som har inkomst, ägodelar och goda ekonomiska framtidsutsikter. Vägen till fred och säkerhet för Israel är därmed, enligt Netanyahu, att satsa på den palestinska ekonomin och se till att det verkligen finns något att förlora. Först när säkerheten är garanterad på detta sätt kan de politiska diskussionerna återupptas.
Att den palestinska ekonomin för närvarande inte är särskilt hoppingivande är en riktig iakttagelse. Under det tredje kvartalet 2008 var arbetslösheten på Västbanken och Gazaremsan 27,3 procent, att jämföra med den israeliska arbetslösheten på omkring sex procent. Bruttonationalprodukten per capita var knappt 1200 dollar 2007, tjugo gånger mindre än den israeliska bruttonationalprodukten per capita. Läggs till detta problemen de som faktiskt har arbete får utstå i form av kontroller och liknande är det inte svårt att föreställa sig en allmän känsla av ekonomisk hopplöshet och tilltagande politisk frustration.
Det är inte heller svårt att känna igen Netanyahus tankegång från valretoriken i länder som Sverige, där så kallade plånboksfrågor ofta står högst på dagordningen. Bill Clinton utformade en gång i tiden sin presidentvalskampanj enligt devisen "it’s the economy, stupid – det är ekonomin, dumbom".
Men idén att ekonomisk utveckling skulle vara svaret på den större frågan om fred och försoning har likväl sina tvivlare. En av dem är USA:s utrikesminister, tillika Bill Clintons fru, Hillary Clinton, som har sagt att ekonomiska initiativ utan politiska lösningar inte har några förutsättningar att lyckas. Även med stigande inkomster skulle konfliktämnena finnas kvar – Jerusalem, bosättningarna, rätten till återvändande för flyktingar…
Kritikerna påpekar också att varken positiva eller negativa ekonomiska incitament har fungerat tidigare i denna konflikt, och att det tidigare har brutit ut våldsamheter också när ekonomin har sett ut att ljusna. Strävan efter självbestämmande går helt klart utöver det materiella.
Därför finns det också en betydande misstänksamhet mot ärligheten i uppsåtet med ekonomisk fred – att det inte, som förespråkarna hävdar, handlar om ett annat slags lösning på en politisk konflikt utan snarare om initiativ i stället för en lösning.
Daniel Braw
