Staden som blev raketmål
Bildmaterial
Israeler i Sderot söker skydd under en raketattack.
UTBLICK. Sderot ser ut som en helt vanlig modern stad, bortsett från ett fenomen – det finns skyddsrum överallt. Husen är utbyggda med skyddsrum, skolorna är övertäckta med betong, fotbollsplanen kantas av skyddsrum och busshållplatserna ser närmast ut som bunkrar. Till och med lekplatsattraktionerna fungerar som skyddsrum: när larmet går gäller det att ta skydd inne i den färgglada ormen.
Hotet är högst reellt – som den stad i Israel som ligger närmast Gazaremsan har Sderot blivit värst utsatt för raketbeskjutning. Staden fick mycket uppmärksamhet i samband med kriget i januari, men attackerna har pågått under i stort sett hela 2000-talet. Och gör det fortfarande: senast i tisdags avfyrades fyra raketer mot Sderot. När larmet går har man några sekunder på sig att sätta sig i säkerhet, vilket i sig självt är en säkerhetsrisk. Vid tisdagens angrepp bröt en kvinna benet när hon sprang till skyddsrummet.
Stadens invånare lider inte av posttraumatisk stress, säger Sderotbon Nomika Zion – traumat är inte över. "För mig medförde detta krig varken säkerhet eller lugn", skriver hon i en artikel. "Våra ledare har fört oss tillbaka till samma skadade, ångestfulla ställe. Till samma förnedrande, skräckslagna springande till skyddsrummen."
Zion är medlem i den lokala gräsrotsorganisationen Kol Aher (En annan röst), som tillsammans med Gazainvånare verkar för fred och försoning i området. De kan inte träffa varandra – det är praktiskt taget omöjligt för dem att ta sig in i respektive ut ur Gaza – men genom e-post och telefonsamtal kan de åtminstone utbyta information och erfarenheter och planera vissa gemensamma aktioner.
Kol Aher är emellertid verkligen en annan röst än den dominerande. Enligt Eric Yellin, en av Kol Ahers initiativtagare, delades deras uppfattning om krigets meningslöshet och behovet av dialog av kanske tio procent av Sderots befolkning. Den allmänna uppfattningen var att det var dags att ta itu med rakethotet en gång för alla; "ingen människa ska tvingas leva under konstant hot mot liv och egendom". Zion beskriver till och med stämningen under kriget som ett slags eufori. "Det skrämmer mig att se staden upplyst som om det vore festival och prydd med israeliska flaggor, att se krigsanhängarna dela ut blommor på gatan och höra människor tuta i glädje över varje ton bomber som fällls över våra grannar."
I den mån glädjen var ett uttryck för tro på säkerhet i Sderot var den förhastad. "Det finns en sak som inte förunnades mig: jag fick aldrig förverkliga min dröm om verklig fred med våra grannar", sade den förre premiärministern Ehud Olmert i sitt avskedstal. Frågan är nu vilken slutsats som dras av misslyckandet med försöket att på militär väg få slut på beskjutningen. En förklaring som man kan höra i Sderot är att jobbet inte slutfördes av militären och därför så småningom måste göras om.
En annan konklusion är att den militära vägen har visat sig oframkomlig. Men detta är, som tidigare, en annan röst. Som Nomika Zion skriver: "Har inte åtta års meningslös våldsspiral lärt oss någonting om hur naivt det är att använda våld?"
Daniel Braw
Jerusalem
