De ställer upp för Israels armé
Bildmaterial
Barack Obamas stabschef Rahm Emanuel är en av dem som deltagit i det israeliska volontärprogrammet.
UTBLICK. Det är inte varje dag man på en hemsida som gör reklam för en verksamhet läser: ”Det kan handla om åtta personer i samma rum, som delar skåp och våningssängar. Duscharna är gemensamma och kan sakna draperier.” Men så handlar det inte heller om vilken verksamhet som helst utan om en för Israel sannolikt unik verksamhet: utländska volontärer i armén.
Varje år kommer omkring 3 500 utlänningar till Israel som frivilligarbetare inom organisationen Sar-El, vars namn ska uttydas ”I Israels tjänst”. Volontärerna stannar normalt några veckor och arbetar med sådant som att packa matlådor, måla, städa och utföra enklare reparationer. Som beskrivningen av levnadsförhållandena antyder bor de på militärbaser.
Organisationens historia började 1982, när kriget gjorde att jordbruket gick om intet – de som skulle ha brukat jorden var inkallade. Ahron Davidi, före detta infanterichef, kom på idén att söka efter volontärer och skickade iväg en rekryteringsgrupp som snabbt kom tillbaka med flera hundra frivilliga. Sedan dess har det fortsatt: i dag har omkring 100 000 människor deltagit i volontärprogrammet. En av dem är Rahm Emanuel, Barack Obamas stabschef, som tillbringade sina volontärveckor med att laga bromsar i norra Israel.
Den första rekryteringsgruppen sändes till USA, vilket naturligtvis inte var någon slump: ingenstans i västvärlden har det funnits större eller mer uthålligt stöd för den israeliska staten. I september 1993 sa sig 45 procent av de tillfrågade i en undersökning gjord av Pew Research Center sympatisera med Israel medan 21 procent sa sig stå på palestiniernas sida; när samma fråga ställdes i maj 2006 blev resultatet 48 procents stöd till Israel, medan bara 13 procent stödde palestinierna.
Att amerikanska politiker traditionellt är Israelvänliga är därmed inget att förvånas över – de är, som politiker oftast är, ungefär som folk i allmänhet.
Amerikanerna är fortfarande en av de största grupperna i Sar-El, men oväntat nog finns det ett land som är ännu mer välrepresenterat: 2007 deltog omkring 1 200 fransmän, men bara 837 amerikaner.
Varför ställer man upp frivilligt för den israeliska armén? Att döma av statistiken är den religiösa och etniska identiteten den mest grundläggande faktorn: 2007 fanns det bara drygt 400 ickejudiska deltagare. För somliga är frivilligarbetet, som en norsk deltagare skriver, ett sätt att lära känna Israel och vanliga israeler på ett sätt som är omöjligt för en vanlig turist och att stifta bestående vänskapsförhållanden som överskrider kulturella och geografiska gränser. Andra ser det hela mer politiskt: ”Genom din insats lösgör Du värnpliktiga till stridande förband. Spaden eller skruvmejseln blir effektiva vapen i försvaret av Israel”, som bloggaren Hans C Pettersson (Jihad i Malmö) har skrivit.
Fenomenet Sar-El illustrerar skillnaden mellan Israel och de flesta andra stater: det är en stat grundad på en idé och på idealitet – inte bara befolkningens utan också omvärldens – och där det så kallade civila samhället ger stöd inte bara till staten i allmänhet utan också till militären.
