Folkmordet på armenierna
Bildmaterial
En och en halv miljon armenier tros ha dödats av turkarna i början av förra seklet. Här ett minnemärke över folkmordet i Yerevan.
KRÖNIKA. "Skicka dem in i öknen utan vare sig bröd eller vatten. Bränn deras hem och kyrkor. Se sedan om de inte skrattar, om de inte sjunger eller ber igen. Ty då två av dem möts någonstans i världen, se då om de inte skapar ett nytt Armenien", skrev den amerikanske författaren William Saroyan, vars far hade invandrat från just Armenien.
Så mycket skratt var det inte vid högtidlighållandet av den armeniska folkmordsdagen i torsdags i Jerusalem, men desto mer sång och bön – och dessutom uppläsning av Saroyans förutsägelse. Och Jerusalem är just ett av dessa Nya Armenien; här hamnade många av dem som flydde undan de turkiska övergreppen under 1910-talet. Idag bor det omkring 6000 armenier i Israel och på Västbanken. Av dem bor omkring 2500 i den armeniska delen av Gamla stan i Jerusalem.
Även om högtidlighållandet av folkmordsdagen är viktigt i sig, har det också en politisk funktion: det gäller att övertyga omvärlden om att det verkligen var ett folkmord armenierna i det osmanska riket blev utsatta för 1915. Barack Obama sa i januari 2008 att "folkmordet på armenierna inte är ett påstående, en personlig övertygelse eller en åsikt utan ett noggrant dokumenterat faktum", och lovade dessutom att han som president skulle erkänna den armeniska katastrofen, en och en halv miljon armeniers död, som folkmord.
Något sådant erkännande har inte ägt rum, och när Obama besökte Turkiet talade han i undvikande ordalag om mänsklig ofullkomlighet. Ännu ett löfte som har brutits, som en av talarna vid minneshögtiden i Jerusalem sa. Obama är dock inte värre i detta avseende än Bill Clinton eller George W Bush, som båda talade om folkmordet på armenier under sina valkampanjer men aldrig använde uttrycket som presidenter.
Ett något ovanligt inslag vid högtiden var de avancerade och komplicerade historiska och politiska analyserna (som dessutom gjorde anförandena ovanligt långa).
Vid närmare eftertanke är det emellertid inte så konstigt att minnena och tragiken blandas med diplomatisk historia och geopolitik – frågan om hur folkmordet på armenierna behandlas hänger nära samman med hur makt- och beroendeförhållandena utvecklas. Turkiet, som anklagelserna riktar sig mot, är med i Nato och en vital USA-allierad stat. Den brittiske historikern Niall Ferguson argumenterade för några år sedan för att det verkligen var ett folkmord som hade drabbat armenierna, men att det var klokast att ligga lågt med detta faktum för att inte irritera turkarna i onödan. "Ökar vårt inflytande i Ankara av att vi tar upp frågan om folkmordet på armenierna?" "De ilskna reaktionerna från Turkiets president och premiärminister ger svaret", skrev han.
Denna pragmatiska hållning är dock inte den enda tänkbara. "Vi kan inte låta vårt lands intellektuella frihet tas som gisslan av ett annat lands regering, i synnerhet inte av regeringen för ett land som är sämst i Nato när det gäller mänskliga rättigheter", skrev International Association of Genocide Scholars i ett öppet brev till Obama nyligen. Andra länder – Frankrike och Polen bland dem – hade bortsett från den turkiska kritiken och visat att Turkiets hot inte är något mer än hot.
Men att denna fråga överhuvudtaget diskuteras i termer av politiska styrkeförhållanden, där Armenien och armenierna inte ens figurerar i utkanten av kalkylen, är ett tecken på hur speciellt folkmordet på armenierna är. Och mot denna bakgrund förstår man också bättre vad Saroyan menade när han skrev om "denna lilla stam av oviktiga människor, vars alla krig har kämpats och förlorats […] och vars böner inte längre är besvarade".
