Okritiska stödets tid förbi
Bildmaterial
Judiska bosättare försöker bygga upp ett hus som tidigare rivits av israeliska säkerhetsstyrkor utanför Ramallh.
KRÖNIKA. "Varken genombrott eller sammanbrott", summerades den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus USA-besök i Jerusalem Post.
Om detta omdöme kommer att kunna användas om det särskilda förhållandet mellan USA och Israel under Obama och Netanyahu som helhet är ännu för tidigt att säga, men klart är att denna för Israel livsviktiga relation har gått in i en ny fas i och med det amerikanska presidentvalet förra året. Det okritiska stödets tid är förbi – Obama och Hillary Clinton har kritiserat expansionen av bosättningar på Västbanken och rivningarna av palestinska bostäder, och pläderat för en självständig palestinsk stat.
På inget av dessa områden delas deras syn av den israeliska regeringen; en av Netanyahus medhjälpare beskrev vid hemkomsten de amerikanska politikernas prioritering av tvåstatslösningen som "barnslig och korkad". Också befolkningen i allmänhet har uppfattat klimatförändringen – enligt en opinionsundersökning som presenterades i förra veckan ser mindre än en tredjedel av Israels judiska medborgare Obama som proisraelisk (att jämföra med 88 procent för George W Bush).
Frågan är vilka konsekvenser samförståndets försvinnande kommer att få. Dagen före Hillary Clintons ankomst till Jerusalem revs två palestinska hus i stadens östra delar, och på ankomstdagen fattades beslut om att riva ytterligare 50. Clinton beskrev rivningarna som "inte i linje med åtagandena som hör samman med vägkartan för fred", men det verkar inte ha gjort något större intryck. Rivningarna fortsätter.
Det samma gäller bosättningarna på ockuperat territorium. "Vi måste sätta stopp för bosättningarna om vi ska kunna göra framsteg", sa Barack Obama vid presskonferensen efter mötet med Netanyahu. Men både i Jerusalem och på Västbanken byggs det friskt, till och med mer än vad som motiveras av den så kallade naturliga tillväxten. Bosättningarna - med närmare en halv miljon invånare totalt – har rentav delvis hamnat utanför politikernas påverkanssfär. "Över 100 utposter har etablerats olagligt på Västbanken, och bosättarnas attacker mot palestinska civila och israeliska säkerhetsstyrkor betraktas nu som ett betydande hot av den israeliska armén", skrev den nyutnämnde israeliske ambassadören i Washington, Michael Oren, nyligen.
Även om den politiska viljan att sätta stopp för utvidgningen och nyetablerandet av bosättningar skulle finnas – Netanyahu uttryckte inga sådana tendenser i Washington – är det inte säkert att den åtföljs av någon förmåga att göra det. Om den historiska erfarenheten är någon indikation är inga förödande konsekvenser att vänta. Bosättningsstoppet har varit den amerikanska linjen sedan Carters tid; under samma period har bosättningsbefolkningen femdubblats utan att några betydande diplomatiska problem har uppstått.
Tvåstatslösningen är i sammanhanget en enkel fråga – även om Netanyahu inte sa något om en palestinsk stat i Washington, gick han så långt som att säga att "vi vill att de ska styra sig själva". Även om det från amerikanskt håll skulle lyckas att få premiärministern att gå hela vägen, är frågan om en palestinsk stat teoretisk så länge expansionen av bosättningarna fortsätter.
Förhållandet till Obamaadministrationen har beskrivits som mötet mellan yes we can och no we won’t. Det är svårt att se hur Obamas regering med dess problem i Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan dessutom ska kunna åstadkomma någon förändring som går att tro på i förhållandet till Israel. Mer sannolikt blir det, som Jerusalem Post skrev om mötet i Washington, "varken bra eller dåligt, positivt eller negativt".
Daniel Braw
Jerusalem
dbraw@yahoo.se
