Val mellan återvändsgränder
Bildmaterial
En israelisk soldat med avvaktande palestinier i bakgrunden. En bild av en låst konflikt.
UTBLICK. Den dag när tvåstatslösningen kollapsar och vi står inför en kamp om lika rösträtt (också för palestinierna i territorierna) i sydafrikansk stil, den dagen är slutet för staten Israel, sa den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert i en intervju 2007.
Att döma av den israeliske historikern Benny Morris nyutkomna bok One State, Two States har denna kollaps redan inträffat. Palestinierna är i djupet av sitt väsen emot att slutgiltigt ge upp anspråken på hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet, och även för den minoritet som i princip skulle gå med på en delning framstår de aktuella förslagen – fyra femtedelar av landområdet till Israel, en femtedel till Palestina – som orättvisa, förolämpande och förödmjukande.
Tvåstatslösningen kommer med andra ord, enligt Morris, aldrig att genomföras – och om den mot all förmodan skulle sättas i verket skulle den snabbt leda till nya stridigheter. Och ändå, fortsätter Morris, är tvåstatsidén den enda hållbara moraliska och politiska grundvalen för en lösning som utlovar ett visst mått av rättvisa och därmed en chans till fred för båda folken.
För en bok vars undertitel är Att lösa Israel-Palestinakonflikten är denna slutsats knappast överväldigande – Morris säger själv att tvåstatslösningen inte kommer att skapa lugn i Mellanöstern.
Att den likväl förtjänar epitetet lösning beror närmast på att alternativet, som Olmert också ansåg, är ännu värre. På senare år har ett antal kommentatorer och politiker fört fram åsikten att den politiska och sociala verkligheten nu är sådan att tvåstatslösningen är en återvändsgränd – inte minst den högst påtagliga närvaron av hundratusentals bosättare med tillhörande infrastruktur på Västbanken gör en framtida självständig palestinsk stat svår att föreställa sig. Saree Makdisi, professor i litteraturvetenskap vid University of California, har skrivit: Frågan är inte huruvida det kommer att bli en enstatslösning, utan när.
Morris skräder inte orden i sin analys av sådana påståenden. Visionen av en stat för alla medborgare oavsett folkgrupp och religion är hållbar endast för de mest förvirrade och orealistiska av hjärnor. Judars och arabers respektive värderingar är så olika och inkompatibla att föreställningen om en gemensam stat är orimlig. Till detta kommer skillnader i sådant som historieuppfattning, ekonomi och utbildning. Se på dagens Belgien, skriver Morris, som verkar vara på väg att delas bara för språkens skull.
Men den kanske viktigaste anledningen till att enstatslösningen är omöjlig är demografin. Det torde finnas få länder eller områden där födelse-, döds- och migrationstal har en så existentiell betydelse som här, och som Morris tolkar talen lämnar de inte mycket utrymme för någon samexistens i en stat. Både bland palestinier och bland judiska israeler har liberalismen och sekularismen förlorat mark; de grupper som växer snabbast är de religiöst mest hårdföra. Invandrarna till Israel från forna Sovjetunionen är förvisso sekulära men, som Morris skriver, de tenderar att ha med sig extrema högerinstinkter.
Därmed står egentligen inte det strategiska valet mellan olika vägar utan olika återvändsgränder, inte mellan olika lösningar utan mellan olika garanterade misslyckanden. Som om detta inte vore nog dystert torpederar Morris också tron på det amerikanska inflytandet. USA är totalt maktlöst i förhållande till de palestinska politiska rörelserna, skriver han, och har bara marginellt inflytande över den israeliska politiken i de grundläggande frågorna.
Daniel Braw
Jerusalem
dbraw@yahoo.se
Härmed avslutar Daniel Braw sin artikelserie om konflikten i Mellanöstern. Under sommaren återvänder han till Sverige och vikarierar som ledarskribent på denna avdelning.
Ledarred.
