Debatt i högt tonläge
Men ingen väljare lär ha fallit ur tv-soffan i upphetsning.
Bildmaterial
Marit Paulsen (FP) tillsammans med Ella Bohlin (KD), Gunnar Hökmark (M) och Lena Ek (C). Paulsen är en av dem som har chansen att göra ett gott val.
HUVUDLEDARE. I valets spurt tog partiledarna över. Allt enligt filosofin att laget skulle toppas. Men så här dagarna före valet snävas perspektivet åter in. Igår kväll var det partiernas toppnamn i EU-valet som i SVT fick chansen att övertyga tvehågsna väljare.
Ingen skugga över de åtta debattörerna; Eva-Britt Svensson (V), Carl Schlyter (MP), Ella Bohlin (KD), Gunnar Hökmark (M), Lena Ek (C), Marita Ulvskog (S), Marit Paulsen (FP) och Sören Wibe (JL). De har inte och kan inte ha partiledarnas dragningskraft. EU-debatter handikappas också av att många väljare inte är så insatta i turerna i Bryssel. Indignation och locktoner har därför inte samma genomslagskraft som i en inrikespolitisk debatt de flesta kan relatera till. Å andra sidan är väljarkåren fortfarande ganska obeslutsam och därmed möjlig att påverka.
Debatter av det här slaget dras också med tradition och stela regler. Piratpartiet, som tippas en rejäl valframgång, fick inte vara med eftersom man av förklarliga skäl inte har plats i EU-parlamentet. Hur vansklig debattformen är illustrerades med att öppningsfrågan handlade om - fildelning, där de flesta kandidaterna hetsigt åkte skridsko mellan att värna såväl upphovsrättsinnehavare som fildelare. Piratpartiets företrädare har varit kritiska mot att man uteslutits men i gengäld slapp man att tenteras på allt från hur jobb ska skapas till vilka man ska liera sig med i Bryssel. Enfrågepartier är inte som bäst när hela det politiska smörgåsbordet ska gås igenom...
Programmakarna försökte sig som vanligt på en bred och pedagogisk genomgång av olika frågor. Hedervärt, men detta leder regelmässigt till viss rörighet i redovisande av ståndpunkter och demoniserande av motparten.
Trots allt. EU-kandidaterna gjorde ett habilt jobb även om det blev för mycket prat i munnen på varandra. Marit Paulsen gör stark comeback och utstrålade ärlighet och retorisk tyngd även om hon inte är helt bekväm i en snabb debatt. Sören Wibe fick möjligheten att lyfta in Junilistan på arenan och tog den skickligt. Marita Ulvskog visade att hon inte bara är partibyråkrat utan även tuff polemiker. Centerns Lena Ek och moderaternas Gunnar Hökmark var tidvis starka i sina argument kring den fria rörligheten. Eva-Britt Svensson (V), Carl Schlyter (MP), Ella Bohlin (KD) tog sina chanser i väl utvecklade resonemang. Bohlin fick brett stöd kring sin favoritfråga att minska införselkvoterna av alkohol.
Partiernas ståndpunkter är välkända och debatten erbjöd knappast någon ny kunskap. Hur landar då allt detta hos väljarna? Den polemiska tonen är hårdare, vissa motsättningar blir tydligare. Detta anses generellt öka väljarintresset. Men argumenten är tidvis svåra att träffa röstningsbeslut av. Se på socialdemokraterna och den fria rörligheten. Eller alla de partier som nu försvarar såväl upphovsrätt som fildelning.
