Ingen gudomlig seger
Ett helt styrelseskick ifrågasätts i Iran.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. I det alternativa universum som är den statskontrollerade iranska Press TV håller dammet på att lägga sig efter valet i Iran. Hassan Qashqavi, talesman för det iranska utrikesministeriet, fördömer omvärldens och i synnerhet de internationella mediernas inblandning i konflikten om valets utgång. Under de senaste dagarna, meddelar Press TV, har Washington och ett antal europeiska stater högljutt kritiserat valet den 12 juni, då president Mahmoud Ahmadinejad "vann stort".
Även om detta perspektiv har sina företrädare också utanför Iran – författaren Mohamed Omar skriver i en artikel på debattforumet Newsmill att "det är högst troligt att fiender till den islamiska republiken, både inhemska och utländska, tagit tillfället i akt att kompromettera systemet som sådant och undergräva stabiliteten i Iran" – har västvärldens regeringar övervägande kritiserats för att ha varit alltför passiva och undfallande, och valresultatet har knappast rönt någon utbredd internationell acceptans.
Men den kanske viktigaste frågan är huruvida dammet verkligen kan lägga sig. Även om protestdemonstrationerna skulle minska i omfattning och intensitet och "trafiken flyta som vanligt på Teherans gator", som Press TV uttrycker saken, har situationen inte därmed återgått till det normala. Legitimiteten saknas – både valsystemets och presidentens.
Och faktiskt har också själva statsskickets legitimitet minskat: genom att på ett tidigt stadium beskriva Ahmadinejads föregivna valseger som en "gudomlig seger" har Ali Khamenei, Irans högste ledare, definitivt bundit sig vid ett valresultat som av en stor andel av de egna medborgarna ses som helt felaktigt. Att protesterna fortsatte också efter Khameneis utspel och förbud mot demonstrationer är ett tecken på den islamiska republikens minskande interna trovärdighet – det är inte bara ett enskilt valresultat utan präststyret som styrelseskick som har ifrågasatts.
Därmed är inte sagt att inte präststyret kan fortbestå eller Ahmadinejad klara sig kvar på presidentposten. Regimen har alla en modern stats maktmedel till sitt förfogande, och allt att förlora på att kompromissa. Men den politiska överlevnaden vore inget styrkebevis. Tvärtom har regimer vars stabilitet bygger på våld, kontroll och manipulation snarare än på utbredd legitimitet visat sig kunna falla samman snabbare än någon hade kunnat föreställa sig.
I dessa dagar av krav på västerländskt underkännande av valet och kritik av regimen kan det verka som om det ytterst är USA och Europa som avgör vilken legitimitet den islamiska republiken och president Ahmadinejad har. Men denna fråga avgörs till sist i Iran – och den senaste tidens händelser kunde knappast ha varit ett tydligare eller mer negativt svar.
