Potentialens plågoande
Bildmaterial
Göran Hägglund tar ton under rikstingets öppnande.
ANDRALEDARE. Kristdemokraterna må ha många bekymmer, men ett problem har de inte: de goda råden är inte dyra.
Inte heller är de svåra att få tag på – så snart det är val eller riksting ställer vänliga människor upp med tips, och årets riksting är inget undantag. "För partiets överlevnad är det centralt att profilen vässas", heter det på ett håll; Kristdemokraterna måste "våga vara sig själva" på ett annat. Upsala Nya Tidning råder Göran Hägglund att "locka över moderater som inte är ny- eller högerliberala", och PR-konsulten Johan Ingerö skrev nyligen att partiet måste sikta in sig på gruppen i "skärningspunkten mellan liberala och konservativa reflexer".
Om det kristdemokratiska partikansliet, som redan har haft en kickoff för att dra igång arbetet inför riksdagsvalet 2010, skulle bearbeta alla dessa välvilliga råd hade det haft ett tungt arbete framför sig.
Men i sitt tal vid partiets riksting som inleddes igår markerade partiledaren Göran Hägglund mot sådana projekt, när han varnade för att "se till den politiska trenden först och till de faktiska konsekvenserna sedan" – att göra det vore, sa han, populism.
Dessutom, menade han, är inriktningen redan den rätta: "Potentialen för vårt program och våra idéer är mycket större än vad valresultatet visade."
Någon gång måste emellertid denna teori, som omhuldas både av partiet och av det så kallade kommentariatet, börja betvivlas. Hur kan man observera en potential som aldrig förverkligas eller identifiera väljargrupper som aldrig grupperar sig politiskt?
Att omgivningen spekulerar i dessa banor spelar mindre roll; vad som är av betydelse för Kristdemokraterna är om den föreställning om potential som partiets analyser bygger på är felaktig. I så fall blir också förväntningarna orealistiska, frågeställningarna vilseledande och agerandet desorienterat.
Utgår man däremot ifrån att partiet är en främmande fågel i den svenska politiska verkligheten – partipolitiken klarade sig trots allt i åtskilliga decennier utan Kristdemokraterna – får man sannolikt en mer rättvisande bild av dess tillgångar och dess potential.
Då kunde man också, istället för att jaga hemlösa moderater eller frisinnade, följa Hägglunds eget råd och med upphöjt lugn ignorera den politiska trenden.
