Förändring genom förökning
De stora politiska besluten fattas i barndomen.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. ”Om ni vill ha förändring, gå då hem och föröka er”, sa Vänsterpartiets ledare Lars Ohly vid sitt besök i Helsingborg tillsammans med de övriga rödgröna partiledarna.
Detta är inte en uppmaning man så ofta hör i svensk politik – i den mån åhörarna alls uppmanas att hjälpa till handlar det i regel om att sprida partiets budskap. Ohlys budskap liknar snarare något ur Första Moseboken: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er.”
Men att denna aspekt av politiska partiers tillväxt ignoreras är egentligen märkligt, eftersom det övervägande är här den avgörande utvecklingen äger rum. Politik må vara en verksamhet för vuxna i betydelsen att rösträtten utesluter barnen, men det är likväl i barndomen som den politiska präglingen sker. Föräldrar, inte politiker eller PR-konsulter, är de stora överförarna av politiska övertygelser.
Den personliga ideologin är, ur detta perspektiv, en sammanfattning av värderingar och fördomar man redan hade, inte resultatet av ett förutsättningslöst vägande av för- och nackdelar.
Det här går av naturliga skäl långsamt: det går inte, som Ohly tycktes göra, att räkna med omedelbara valframgångar. Men på lite längre sikt är det i alla fall högst osannolikt att de borgerliga kommer att vinna något stort gehör i generation Ohly.
Om detta perspektiv är främmande i svensk politisk kultur är det desto mer närvarande på andra håll. I Israel-Palestina-konflikten skulle man rentav kunna säga att det är det dominerande perspektivet. Av de hot som Israels nyblivne ambassadör i Washington, Michael Oren, identifierade i sin uppmärksammade artikel ”Seven Existential Threats against Israel”, var två demografiska: den ickesionistiska majoriteten i Jerusalem (palestinier och ultraortodoxa) och den palestinska befolkningsökningen.
Föreställningen att politiska uppfattningar formas genom fritt tänkande har ingen plats i Orens analys; tvärtom är familjebakgrunden lika med den politiska uppfattningen. ”Israel, den judiska staten, bygger på en avgörande och stabil judisk majoritet på åtminstone 70 procent”, skrev Oren. ”Om andelen sjunker under denna nivå måste Israel välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokratisk stat.”
För slätkammat folk som sover gott om natten kan sådana kalkyler tyckas mer än en aning cyniska: politik är som bekant att vilja, inte att vara. Och det är inte alldeles säkert att familjebakgrunden avgör allt. Det finns trots allt fler faktorer – skola, vänner, massmedia och så vidare.
Men vad Lars Ohly i alla fall gjorde var att anspråkslöst bidra till en fördjupad förståelse av hur demokrati fungerar. Och en organisation som ”behöver hjälp”, som Ohly sa, har inte råd att vara naiv.
