Chocksiffror som manar till förändring
Ungdomsarbetslöshet – ett av nutidens största gissel.
Bildmaterial
Stefan Fölster, chefsekonom för Svenskt Näringsliv, manar till förändring.
HUVUDLEDARE. Arbetslösheten ökar nu mest bland ungdomar. Värst drabbade är de som inte kan uppvisa fullständigt gymnasiebetyg. Läget för unga outbildade är dessutom betydligt värre i Sverige än i de flesta andra länder i övriga Europa. Allt enligt en färsk sammanställning av europeisk statistik. Det visar sig också att arbetslösheten bland lågutbildade unga är fyra gånger så hög i Sverige som i Danmark.
Receptet levererat av Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster lyder: Fler unga ska ges chansen att börja jobba med låg lön i ett företag för att senare, i takt med internutbildning, göra en lönekarriär.
Man bör också komma ihåg att den ur ett europeiskt perspektiv oerhört höga svenska ungdomsarbetslösheten inte är ett fenomen som dykt upp under pågående djup recession. Ett obestridligt faktum är att just Sverige sticker ut både under hög- och lågkonjunktur. Chockerande siffror är snarare sedan allt för länge en del i ett systemfel. Det finns därför anledning att på djupet studera andra EU-länders arbetsmarknadspolitik för att eventuellt finna förebilder och nya modeller.
Det finns en på grund av inre förutsättningar mer småskalig näringslivsstruktur i Danmark än i Sverige. Lärlingssystemet, som dock även med framgång frodas i industrijätten Tyskland, är en av många möjligheter för ungdomar att finna ett första fotfäste i vuxen- och yrkeslivet.
Det finns tyvärr inga universalmedel att transplantera in i svensk miljö. I Spanien, till exempel, är en av tre ungdomar utan jobb för närvarande. Många har fått lämna den första egna lägenheten och flytta hem till föräldrar igen. Även i detta EU-land är framtiden för unga människor som inte har ett avgångsbetyg mer än oviss. Ökad social oro och frustration kommer att bli kännbara effekter i en rad EU-länder framöver.
Naturligtvis vore det bra om svenska företag kunde uppvisa ett större socialt engagemang. Men kan man begära att det anställs någon som inte behövs, av rent pedagogiska skäl? Ska staten gå in och fullt ut subventionera arbetsplatser?
Knappast.
Är det dags att verka för en attitydförändring hos ungdomar som under de goda åren levt med maximen "allt genast!", där uppgradering av mobilmodeller och datorer uppfattas som en given naturlag?
Förmodligen.
Mantrat "utbildning till varje pris" måste också formuleras om till "utbildning anpassad till individuella förutsättningar på arbetsmarknaden". Coachning och matchning är meningslös om det inte finns en mottagare, en arbetsplats, för den som ska vägledas.
Självfallet är det ingen lätt materia att handskas med. Men inte minst för politiskt ansvariga bör det vara uppenbart att ett helt batteri av åtgärder behövs. Tillkommer krav på kreativt nytänkande för att punktera den återstående centralismen på svensk arbetsmarknad.
