Onda aningar nödvändiga
I december 2007 hittades ett kvarglömt USB-minne i en öppen datasal på
Stockholms universitet, dit minnets försvarsanställda ägare hade gått
eftersom han inte hade någon dator hemma.
Bildmaterial
Krönika. På minnet fanns hemligstämplat material om förhållandena i Afghanistan, hur terrorister hanterar och placerar ut hemmagjorda bomber, och som om inte detta var pinsamt nog kom en av handlingarna från USA. Upphittaren, som läste igenom innehållet och insåg att det inte var avsett för offentligheten gav det – här haltar logiken något – till en kvällstidning.
Det så kallade underrättelsehotet mot Sverige kan ibland vara så enkelt som att säkerhetsrutinerna brister. Det har förekommit att försvarsanställda har diskuterat hemlig information på mobiltelefon, lagt ut känsliga uppgifter på bloggar och Facebook och tappat bort bärbara datorer och, som sagt, USB-minnen. Det är, som i visan, slarvigt men mänskligt.
John Daniels, chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (Must) säkerhetskontor, meddelar att det pågår en stor informationskampanj bland de anställda, men också välinformerade människor kan göra misstag.
Dessutom är säkerhetsbrister och allmänt slarv internationella fenomen: man kan till exempel minnas den brittiske spionchefen, som fick hela sitt familjeliv utlagt på Facebook – av sin fru. Och i början av januari 2008 stals en bärbar dator, förvarad i en bil, med information om över en halv miljon försvarsanställda.
En del av slarvet kan emellertid, enligt Daniels, härledas till aningslöshet. Man hyser, med andra ord, inga misstankar – varken när det gäller konsekvenserna av publicering av material på internet eller främmande underrättelseverksamhet. Detta har bland annat drabbat insatsen i Afghanistan. ”Säkerhetshoten verkar inte tas riktigt på allvar”, som det stod i Musts rapport 2007.
Just på dessa områden pågår emellertid en hel del misstänkt. ”Officerare och anställda har närmats på ett för dem oskyldigt sätt men där beteendet tyder på en avsikt att eftersöka information”, skrev Must 2007. Enligt TV4 Nyheterna ska regelrätta värvningsförsök ha pågått på försvarshögskolan i Stockholm, och utländsk underrättelsetjänst har också kontaktat svenska försvarsanställda genom sociala nätverk på internet.
Misstänksamhet borde alltså vara en dygd. ”Det kan ju rent konkret innebära att de utsända svenska pojkarna och flickorna råkar illa ut om vi blir av med hemlig information som vi vill skydda”, som Daniels sa till Ekot i torsdags.
Men aningslösheten har ändå en förklaring: det är i de nya situationerna, de internationella insatserna och de sociala nätverken på nätet, som hotet och riskerna är som störst. Också detta är en aspekt av Sveriges numera internationella försvar som tycks ha förbisetts. Internationella insatser är inte bara ingripanden mot existerande hot – ”Sverige är i Afghanistan för att det påverkar Sveriges egen säkerhet”, som försvarsminister Sten Tolgfors skrev i veckan. De medför också nya hot.
