Allians av oliktänkande
Fogh Rasmussen får stor och svår uppgift i Nato.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Vid sin första presskonferens som generalsekreterare i Nato utlovade Anders Fogh Rasmussen en ny strategi – och processen som ska leda fram till denna nya strategi är den mest omfattande i organisationens historia.
Det kan nog behövas. Den senaste är tio år gammal, och sedan dess har som bekant en hel del hänt – inte minst attacken mot World Trade Center 2001. "Vi hade inga riktlinjer", har Edgar Buckley, tidigare vice generalsekreterare för försvarsplanering, skrivit. "Fram till dess hade terrorism inte diskuterats inom Nato. Det fanns ingen politisk linje."
Och dagens utmaningar är många och stora: talibanerna, sjöröveriet och Rysslands aggressioner i olika riktningar är bara några av dem. Den förre danske statsministern kommer inte att sakna uppgifter.
Men den största av dem är organisationen själv. Vad är Nato egentligen bra för? Har en organisation som grundades i början av det kalla kriget verkligen något existensberättigande långt efter att konflikten har tagit slut? En som var skeptisk på denna punkt var den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld. "Om det fanns en enda koalition och en medlem bestämde sig för att inte delta", sa han i ett tal i november 2001, "skulle man säga att koalitionen höll på att falla isär. Då skulle den svagaste länken avbryta uppdraget."
Detta alltså några månader efter att övriga Natoländer för första gången hade aktiverat den så kallade Artikel 5 – anfallet mot USA förklarades vara ett anfall mot alla medlemsländer. Så rigid ville emellertid inte Rumsfeld vara. "Uppdraget avgör koalitionen", förklarade han.
Detta vägval visade sig inte heller så lyckat, men Natos problem kvarstår. En stor försvarssammanslutning kan verka imponerande, men ju fler som deltar desto fler blir uppfattningarna om vad som pågår.
När dessutom insatserna i form av pengar, materiel, soldater och risker är så ojämnt fördelade som i Nato är det som upplagt för konflikter. "Det är uppenbart att USA inte permanent kan sköta stridandet för västvärldens intressen helt på egen hand", som den före detta amerikanske utrikesministern Henry Kissinger har sagt. "Det kan inte finnas två slags medlemmar i Nato: de som är villiga att strida och de som försöker vara med à la carte. Det fungerar inte i längden."
Ändå är det just så insatsen i Afghanistan fungerar (dessutom med Sverige som något slags halv medlem). Frågan är om någon strategi kan vara tillräckligt omfattande för att lösa detta dilemma.
