Med uppdrag att se på sin landsände
Landshövdingarnas roll är oklar – också för dem själva.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Landshövdingarnas ämbete är, enligt 1634 års regeringsform där det formulerades första gången, att "si hvar på sin landsände, att lag och rätt redeligen skeppas af lagmännen och häredshöfdingerne sampt borgmästare och råd i städerne, att inge grofve missgärningar undandöllies och nedertystas, och att hvad som afdömpt eller af konungen eller hofrätterne resolverat varder, blifver exequerat". De skulle med andra ord vara statens företrädare.
Detta ämbete kunde sedan utövas på lite olika sätt. Väckelseledaren Paul Peter Waldenström berättar i sina memoarer om landshövdingen i Kalmar, Sköldebrand, som hade Napoleon III och dennes statskupp som ideal. En gång hade Sköldebrand fått kännedom om att det drevs lönnkrogar utanför residensstaden, och kallade till sig länsmannen ungefär som Odell i veckan kallade till sig Marianne Samuelsson. "Jag kan omöjligen veta allt, som sker inom distriktet", försvarade sig länsmannen. "Det bevisar, att ni icke duger till polisman; begär avsked", kontrade landshövdingen.
Så sågs det till att lag och rätt redeligen skeppades.
En aspekt av debaclet i Gotland är att landshövdingens uppgift idag är mycket oklarare än den var på Axel Oxenstiernas tid. Att det behövdes lokal närvaro från centralmaktens sida när kommunikationsmöjligheterna var begränsade och kontrollbehovet var stort är begripligt; mindre begripligt är varför det behövs idag, och varför före detta politiker och andra samhällsprofiler är bäst skickade att stå för den.
Möjligen som en följd av dessa oklarheter har somliga landshövdingar tagit på sig extra uppgifter, inte minst som ceremoniförrättare. En del av dem gör till och med raka motsatsen till den uppgift de har fått. "Många landshövdingar utformar sin roll lika mycket till att vara företrädare för länet gentemot de centrala statsmakterna som att ansvara för statens intressen på den regionala nivån", som den så kallade Ansvarskommittén – under ledning av landshövdingen Mats Svegfors – skrev i sitt slutbetänkande, "Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft" (SOU 2007:10).
Och länets intressen är sannolikt vad Samuelsson avsåg att företräda. Som företagaren Max Hansson, omkring vilken strandskyddshistorien cirkulerar, säger: "Hon har nog bara försökt se till att det blir ordning och reda." Eller som Samuelsson själv sa på den bandinspelning som en medarbetare gjorde: "Vi får ju inte tappa näringsmöjligheter. Vi får inte tappa det som är väldigt angeläget för att Gotland ska ha arbetstillfällen.”
Att värna den gotländska ekonomin är en hedervärd ambition, men den hör mera hemma i Gotlands kommun – vars gränser för övrigt är de samma som länets. Vid presskonferensen igår sa Samuelsson att det trots allt är bättre att vara aktiv än passiv, men det skadar inte om aktiviteten äger rum på rätt område och med riktiga utgångspunkter. "Rollen som statens företrädare på den regionala nivån bör tydliggöras", som Ansvarskommittén skrev om landshövdingens funktion. Men kanske mest av allt bör den motiveras.
