Ordkrig värt namnet
Bildmaterial
Palestinsk fredagsbön. Staden i bakgrunden är bosättningen Maale Adumim.
INBLICK. "Jag är allt mer oroad av det faktum att det idag inte finns någon trovärdig fredsprocess värd namnet i Mellersta Östern", skriver Carl Bildt. Och han är inte ensam om den bedömningen: somliga kommentatorer skriver den omtalade fredsprocessen inom citationstecken.
Överhuvudtaget är frågan vad som är värt namnet brännande. I denna konflikt, liksom i många andra, är orden eller språket ett av de centrala konfliktområdena, och stor energi läggs ner på att få omvärlden att kalla saker vid det som ur det egna perspektivet upplevs som deras rätta namn.
Ta till exempel de ständigt aktuella bosättningarna. Även om de idag har fått en negativ klang, är begreppet i sig neutralt eller rentav positivt – det betyder byggande av bostäder på ett nytt område och antyder småskalighet, pionjäranda och jordbruk. Men denna bild, som den brittiske historikern Tony Judt har skrivit, är vilseledande: till bosättningarna hör Maale Adumim, där idag mer än 35 000 människor bor. Spontant vore det mer näraliggande att kalla det för en stad, eller rentav för en koloni – Maale Adumim ligger trots allt på ockuperat område.
Men ockuperat område är också ett laddat begrepp – somliga föredrar att kalla områderna för "omtvistade territorier", vilket signalerar att det finns flera parter som har mer eller mindre lika legitima anspråk på dem. Här står mycket på spel: i en tvist finns det utrymme för kompromisser, vilket det däremot inte finns vid en ockupation. Och den ockuperade kan dessutom förklara, om än inte försvara, brukandet av våld med själva ockupationen – en möjlighet som inte står den omtvistade till buds.
En företeelse som i högsta grad är omtvistad är den så kallade säkerhetsbarriären, som den israeliska regeringen beslöt bygga 2002 för att skilja Israel och Västbanken (som för övrigt somliga föredrar att kalla Judeen och Samarien, eftersom Västbanken låter alltför palestinskt). Bland annat Folkpartiet har anammat denna terminologi; de ännu mer nitiska anhängarna kallar den för staket. Kritikerna däremot kallar den sex–åtta meter höga strukturen för en mur, och enligt de riktigt kritiska är den en "apartheidmur".
Och så fortsätter det. Det som den ene kallar befolkningstransfer kallar den andra etnisk rensning; det som i ett sammanhang kallas sanktioner kallas i ett annat ekonomisk diplomati. Och människor som från ett håll kallas "israeliska araber", kallar sig själva palestinier.
Att det läggs så stor vikt vid sakers rätta – eller åtminstone användbara – namn är ingen slump. "Begreppen avgör hur människor och händelser blir bedömda", som litteraturvetaren Saree Makdisi har skrivit. Eller som den amerikanske politiske konsulten Frank Luntz skriver i sin språkmanual för lobbyorganisationen The Israel Project: "Människor i Israel är beroende av oss. Tillsammans kan vi använda strategisk kommunikation för att göra Israel och alla judars liv tryggare."
Även om det politiska språket, frågan om vad Luntz kallar "ord som funkar", inte i alla sammanhang är på liv och död handlar det alltid om maktutövning. Konflikten i Mellanöstern är ett extremt exempel, men principen är den samma: att med ordens hjälp påverka den allmänna opinionen. Somliga aktörer gör det visserligen mindre framgångsrikt – Östtyskland lyckades inte riktigt slå igenom med sin antifascistiska "Schutzwall", och få följde den moderate partisekreteraren Per Schlingmanns rekommendation att kalla FRA-lagen en "antiterrorlag". Men alla försöker.
Ibland blir dock själva saken övermäktig. Att sälja in bosättningarna till neutrala amerikaner är bland det svåraste man kan ge sig på, skriver Luntz. "Det finns inget magiskt språk som kan skapa ett enat allmänt stöd."
