Stormakt i marginalen
Rysslands agerande är mindre obegripligt än det verkar.
HUVUDLEDARE. Det har nu gått ett år sedan kriget mellan Ryssland och Georgien, och årsdagen har fått många bedömare att återuppta kritiken från när det begav sig. Ryssland ville sätta Georgien på plats och "visa sina muskler", skriver Dagens Nyheter, och Svenska Dagbladet anser att Ryssland är på väg tillbaka till "1800-talets råa stormaktspolitik".
Gemensamt för många bedömningar är ett slags paradox: Ryssland beter sig mer maktfullkomligt än någonsin tidigare, men försvagar och isolerar samtidigt mer eller mindre medvetet sig självt. En tacksam bild av denna märkliga process är premiärministern Vladimir Putin, som genom sitt idoga machoposerande – senast bland annat ridande utan något på överkroppen – snarast inbjuder omvärldens hån eller förundran.
Hur detta kan hänga ihop kan vara svårt att inse, men det kan göras enklare. Putin och för den delen president Medvedev kommunicerar inte främst med omvärlden, utan med sina väljare. Och det är inte svårt att förstå att en väljarkår som under flera år till företrädare hade en man som knappt kunde gå rakt, och som dessutom regelmässigt skämde ut sig, uppskattar efterträdarens vigör.
Man kan förstås göra sig lustig över detta ledarideal. Men är det i grunden mer komiskt än när en statsminister säger sig ha korvgryta som favoriträtt eller en premiärminister påstår sig vara en anhängare av rockbandet Arctic Monkeys, som han med all sannolikhet aldrig har hört?
Rysslands isolering är också något av en sanning med modifikation. Samarbetet med Nato är återupptaget, och USA tog initiativet till att relationerna länderna emellan skulle återställas. Europa, som för sin energiförsörjning är beroende av rysk gas, kan inte isolera Ryssland ens om viljan funnes.
Visst saknas en diversifierad ekonomi, men ingen kan förneka att Ryssland tas på allvar internationellt – trots att det enligt DN är på väg att utvecklas till "en underutvecklad och osjälvständig marginalstat".
Det ryska agerandet kan beklagas, men det är inte – som det ofta framställs – obegripligt. Det mest konstruktiva för Sveriges del är att förhålla sig till det Ryssland som faktiskt existerar, med dess styrkor och svagheter, snarare än att ägna sig åt jeremiader och alternativa utvecklingsscenarier.








