På oerhört minerad mark
Återigen oklara gränser runt myndighetsutövningen.
HUVUDLEDARE. "Det här är känsligt, man är på en oerhört minerad mark", säger kammaråklagare Rolf Hillegren om definitionen av våldtäkt. Och sannerligen: Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, skrev igår att Hillegren "måste bort". Isobel Hadley-Kamptz, medarbetare på Expressens kultursida, skriver på sin blogg: "Jag finner faktiskt inte ord för mitt hat mot Rolf Hillegren."
Det började med att Hillegren i en rundfrågning som egentligen rörde beviskraven i våldtäktsfall gav sig på själva lagstiftningen. Dagens utvidgade definition av våldtäkt är, menar han, urlakad. "Tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse", sa han till Svenska Dagbladet.
Det blev inte mycket bättre när Hillegren sedan skulle förklara vad han egentligen hade menat. "Man brukar ju säga att ett nej är ett är nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse", sa han till Aftonbladet. Manskonservativ och kvinnohatare är två epitet som har figurerat.
Detta har ganska lite med frågan som allt utgick ifrån att göra. Högsta domstolen har i två domar friat två män som tidigare hade dömts för våldtäkt. I det ena fallet gick det inte att bevisa att den målsägande hade blivit utsatt för knivhot, vilket hon hävdade; i det andra väckte den målsägandes redogörelse tvivel i fråga om gärningsmannen verkligen tilltvingat sig samlaget med våld. Kraven för våldtäktsåtal kan därmed anses ha skärpts.
Hillegren har emellertid varit en kritiker av den nya lagstiftningen från början (och har tidigare fått mothugg av Leijonhufvud). Till stor del tycks det alltså handla om käpphästars ryktande. "Det är möjligt att det ger bättre offerstatus att vara våldtagen än sexuellt utnyttjad, i synnerhet i dessa tider när allt högre skadestånd döms ut", skrev han i ett debattinlägg 2006. Och i ett annat, året därpå, apropå kravet på samtycke: "Detta är dock inte helt okomplicerat i vår tid då de sexuella aktiviteterna ofta bedrivs på ett sätt som skulle ha fått våra mormödrar att dåna."
Dispyten är med andra ord inte ny, och inte heller argumenten. Det verkligt anmärkningsvärda är emellertid något annat, nämligen den oklara gränsdragningen mellan myndighetsutövning och opinionsbildning. Åklagare ska, som Leijonhufvud skriver, hantera de av riksdagen stiftade lagarna så som dessa har varit avsedda att tillämpas.
