Kollapsen kan komma snabbt
Bildmaterial
Sovjetunionen föll inte ihop för att Ronald Reagan krävde att Berlinmuren skulle rivas. Orsaken var en inre kollaps. Iran kan komma att gå samma väg, menar Daniel Braw.
UTBLICK. Förra veckan började iranska universitet bestraffa och stänga av studenter som deltog i demonstrationerna mot det riggade valet i juni. Och i början av denna vecka genomförde de iranska myndigheterna räder mot kontor tillhörande oppositionen mot den sittande regimen. Helt klart anses sommarens utbrott av ifrågasättande inte vara över, utan framstår fortfarande som ett direkt hot mot regimen.
Det gäller emellertid bara den inhemska oppositionen. Den internationella kritiken har tystnat, och när Mahmoud Ahmadinejad svors in den 5 augusti gratulerades han av Japan, Turkiet och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.
För den som tror på den globala allmänna opinionens förmåga att förändra världen är detta något av en missräkning. Inte ens om det hade genomförts utan fusk hade det iranska valet varit tillnärmelsevis fritt: bara fyra kandidater av 400 ansökande fick ställa upp – resten föll bort på grund av religion, kön eller sexuell läggning – och rapporteringen var som den blir när regimen har monopol på nyheter.
Mir Hossein Moussavi kom därför att bli oppositionens kandidat inte på grund av egna förtjänster. Inte ens i det begränsade startfältet var han den mest moderne eller liberale – det var konkurrenten Mehdi Karroubi – men han ansågs ha större chanser att vinna.
Till råga på allt avgjordes sedan detta val av kreativ rösträkning. I två provinser var deltagandet över 100 procent, och i en tredjedel av provinserna skulle det ha krävts att 44 procent av dem som tidigare hade röstat på reformister hade blivit Ahmadinejadsupportrar för att resultatet skulle stämma – och detta efter att Ahmadinejad skulle ha attraherat alla tidigare konservativa väljare, alla före detta mittenväljare och alla nya väljare.
Reaktionen mot denna uppenbart osannolika valutgång tilldrog sig stort internationellt intresse och ledde till allehanda krav på sanktioner, åtgärder och icke-erkännande. Men om regimen räknade med att en värld av Twitteranvändare skulle ha dåligt tålamod och nedsatt koncentrationsförmåga räknade den rätt. Trots att kraven aldrig uppfylldes väcks de inte längre, och i medierapporteringen har Iran återgått till business as usual.
Men å andra sidan finns det få exempel på när den globala opinionen verkligen har förändrat världen, eller länder verkligen lyckats få regimer på fall utan att tillgripa våld. Sovjetunionen, till exempel, föll inte som somliga tror därför att Reagan sa att Berlinmuren skulle rivas, utan därför att dess ledarskikt insåg att imperier är kostsamma och svårskötta och följaktligen övergav det totala motståndet mot förändring.
Men detta innebar i sin tur att regimen förlorade kontrollen över händelseutvecklingen. Även om gradvisa och begränsade reformer kan låta tilltalande i teorin är det för en regim som den iranska närmast ett skräckscenario. Om det civila samhället fick göra sin röst hörd, skulle det kanske aldrig sluta tala. Rädslan för detta är så stor att den islamiska regimen kommer att använda alla till buds stående medel för att kväva alla rörelser som strävar efter pluralism, sekularism och rättvisa, skriver en iransk vän.
Det är dock, i motsats till försvaret mot den internationella kritiken, ingen lätt eller tidsbegränsad uppgift. Regimens legitimitet är redan kraftigt försvagad. Och när myriader människor reagerar impulsivt på möjlighetens frihet, som historikern Gerard DeGroot har skrivit om Sovjetunionens fall, kan kollapsen gå snabbt – även om politiken har syftat till att undvika just detta.
