Ett resultatlöst motionerande
Bildmaterial
Sveriges riksdagsledamöter har också det här året skrivit tusentals motioner. Men till vilken nytta?
KRÖNIKA. För att vara en institution som inte ger så värst mycket utdelning på insatt arbete så är motionsskrivandet i riksdagen i allra högsta grad levande. Fortfarande ägnar ledamöterna en hel del av sin tid åt motionerna. I tisdags var det sista dagen för inlämning av motioner för den här gången. Och då hade det kommit in 3 815 stycken, vilket är 136 fler än förra året. Här flödar av idéer och förslag till förbättringar och utveckling i landet Sverige. Det kan röra sig om allt från stora framtidsfrågor till små detaljer.
Motionsskrivandet leder sällan till att det enskilda innehållet och sakfrågan får någon större uppmärksamhet utanför riksdagshuset. Däremot brukar det bli en mätare över hur aktiva riksdagsledamöterna är. Massmedia räknar antalet motioner och utser flitigaste och lataste riksdagsledamoten. Udda förslag brukar också få utrymme, men det är inte alltid till gagn för undertecknaren. Den centerpartistiske riksdagsledamoten Torsten Bengtsson, som satt i riksdagen fram till 1982, skrev in sig i motionshistorien när han krävde att burfåglarna skulle släppas lösa. Han förlöjligades och fick epitetet "Pippi-Bengtsson".
Men riksdagsledamöterna har som sagt inte låtit sig avskräckas, tvärtom. Motionsskrivandet flödar som aldrig förr, trots att få verkligen får gehör för det de kräver. För enligt en undersökning som Riksdagens utredningstjänst gjort så var det endast 0,2 procent av motionerna som lades i riksdagen förra året som bifölls. Resten, alltså 99,8 procent, avslogs.
Det här har fått de centerpartistiska riksdagsledamöterna Annie Johansson och Per Åsling att ifrågasätta motionsinstrumentet som det ser ut i dag. De tycker att det läggs ned alldeles för mycket resurser i förhållande till resultat. Motionerna ska sorteras och förberedas för utskottsbehandlingen, det blir debatt i kammaren och votering. "Allt för att upprätthålla en fasad att det är genom motionsinstrumentet som svenska riksdagsledamöter påverkar demokratin och lagstiftningen", skriver Annie Johansson och Per Åsling i en, ja just det, motion. De vill inte avskaffa möjligheten att skriva motioner, men de vill ha en översyn och göra hela förfarandet effektivare.
Annie Johansson och Per Åsling är inte de första att ifrågasätta formerna för motionerandet. En del ledamöter har påpekat att det verkliga riksdagsarbetet inte utförs via motioner utan genom nätverk och opinionsbildning på annat sätt, till exempel i direktkontakter med ministrarna. Det finns riksdagsledamöter som tycker att motionsskrivandet inte ska begränsas till några veckor om året utan kunna pågå under hela riksdagsåret. Andra ser det som en chans att få kontakt med väljarna och bli språkrör för dem. Folkpartisterna Nina Larsson och Camilla Lindberg, till exempel, gick i år ut på sina hemsidor och efterlyste idéer som kunde omsättas i motioner.
Riksdagsledamöterna förtröttas inte, men det kan ju ändå tyckas meningslöst att kämpa med något som verkar så resultatlöst. Motionsskrivandet kan säkert bli effektivare. Det är bra om man undersöker den saken. Men att gå så långt som att avskaffa motionsinstrumentet vore fel väg att gå. På något sätt måste ändå riksdagsledamöter få väcka debatt. Nätverkande och annat som sker i korridorerna i all ära men genom motionsskrivandet blir riksdagsledamöternas frågor satta på pränt, de blir synliga. Det är inte minst viktigt ur ett väljarperspektiv.
Däremot kan man ju sätta frågetecken för den slentrian som ofta beskrivs när utskotten ska behandla motioner. Det verkar som om de pliktskyldigast behandlas och är dömda på förväg. Många av motionerna är säkert värda ett bättre öde än de får som det är nu. Fler av dem har säkert potential för att åtminstone gå till en utredning. Goda idéer brukar vara en bristvara i många organisationer. I motionsfloden finns säkert många guldkorn som vaskas bort alltför tidigt.
Så det är bara att hålla med Annie Johansson och Per Åsling: se över formerna.
