När "någon annan" betalar
Bildmaterial
Heather Brooke, journalisten som avslöjade hur ledande politiker frossade på offentliga medel.
UTBLICK. Någon annan betalar renoveringen av ens hus, som man sedan säljer med stor vinst. Inte dåligt, eller hur? Den som vill ha det så bra bör bli parlamentsledamot i Storbritannien.
Veckans – månadens – årets stora debatt i Storbritannien gäller varken Afghanistan eller skolan, vården och omsorgen. Den handlar om 8000 pund för en toalettrenovering i Oliver Healds andra hem. Det gäller 66 000 pund för Stewart Jacksons simbassäng, Gerald Kaufmans TV för 9000 pund och Alan Keens årliga hyra på 40 000 pund för en lägenhet i London – trots att hans hem bara ligger 15 kilometer iväg.
Utan en brittisk-amerikansk frilansjournalist vid namn Heather Brooke hade allmänheten aldrig vetat om dessa kostnader – trots att det är just allmänheten som står för dem. Brooke gav sig inte förrän hon fick rätt att titta på det brittiska parlamentets kassaböcker. Vad hon och så småningom resten av samhället upptäckte var att deras folkvalda på ett mycket sniket sätt hade utnyttjat sin rätt till bidrag för bostad i London.
Lagen föreskriver att brittiska parlamentsledamöter, som ju behöver någonstans att bo medan uppfyller sina plikter i Westminster, kan fakturera parlamentet, alltså skattebetalarna, för skäliga utgifter. Men eftersom skattebetalarna inte har någon insyn i parlamentets bokföring har ledamöterna löpt amok med sitt fakturerande. De har inte bara sett till att staten har betalat för snart sagt varenda utgift, från kex och toalettborstar till kompletta renoveringar; de har också bytt på definitionen första och andra hem beroende på vilket ger dem störst ekonomiska vinning.
Förra inrikesministern Jacqui Smith var kanske slugast av alla: hon anmälde sin systers hus i London som sitt huvudsakliga hem så att alla kostnader på hennes verkliga hem i Midlands kunde betalas av staten. Inte mindre än 24 000 pund om året fick Smith på detta sätt till skänks. Smith har fått avgå som inrikesminister, men är fortfarande parlamentsledamot och har inte gett tillbaka några pengar.
Det har nästan inga andra ledamöter heller. Häromdagen presenterade Sir Thomas Legg, som parlamentet hade tvingats tillsätta för att undersöka ledamöternas utgifter, sin länge emotsedda rapport. Legg och hans revisorteam har gått igenom 147 000 utbetalningar till landets parlamentariker och ber nu ett stort antal ledamöter betala tillbaka pengarna eller komma med bevis på vad pengarna använts till. Premiärminister Gordon Brown, som själv fått befallning om att betala tillbaka 12 500 pund i städkostnader, har uppmanat sina partivänner att lyda Leggs uppmaning.
Men det allmänna bästa verkar inte intressera Storbritanniens folkvalda: de är ursinniga på Legg och många vägrar helt enkelt att ge tillbaka några pengar. En av dem, Labour-ledamoten Alan Simpson, som krävde parlamentet på tolv månaders vattenräkningar trots att han bara hade betalat för åtta, har öppet utmanat Legg och hävdar att dennes rättskipning skulle ogiltigförklaras i domstol.
Storbritannien fungerar mycket bra. Korruptionen? Minimal. Men även de människor som folket gett sitt förtroende i landets högsta lagstiftande organ mister etiken när det inte finns någon som kontrollerar dem. Och nu är de arga för att de har blivit upptäckta. Så nedslående.
Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com
