Dags spela ut för LO
Inget drömläge att löneförhandla när det råder kris.
Bildmaterial
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och övriga fackliga ledare står inför svåra överväganden i dag.
HUVUDLEDARE. I dag sammanträder LO:s representantskap för att bland annat ta ställning till nästa års lönekrav, eller som det heter "rekommendation till förbunden med gemensamma krav inför avtal ". Svenskt Näringslivs utgångsbud är barskt. I princip ett nollbud. Arbetsgivarna motsätter sig generella höjningar med motiveringen att vissa företag går bra medan andra går dåligt. Almegas Jonas Milton uttrycker det nog så drastiskt:
– I våra branscher finns företag som går som tåget och tjänar som satan. Sedan har vi branscher och företag som går dåligt.
Dessutom vill arbetsgivarna luckra upp arbetsrätten och ha mer av lokala förhandlingar.
Facket sitter naturligtvis i ett skruvstäd i finanskrisens spår. Man har mycket långt gått arbetsgivarna till mötes med nedgångar i tid och frusna löneökningar.
IF Metalls ordförande Stefan Löfven har gjort klart att det inte blir fler avtal av det här slaget. Han anser att samhället i stort, inte bara de anställda, i så fall måste vara med och bära bördan.
Det finns logik i detta men det är svårt för facket att hantera den situation man hamnat i. På sina håll kommer säkert arbetsgivare att säga att i så fall blir det friställningar. För personalen är man då tillbaka på ruta ett, ta sämre lön eller riskera en ännu sämre a-kassa vid friställning.
Men även arbetsgivarna har ett tryck på sig. Och det är inte enbart fackliga organisationen som applicerar det. Finansminister Anders Borg har i dagarna talat om det ihåliga att stå för nollbud samtidigt som man släpper fram bonusar. Toppchefer, ägare, styrelserepresentanter - alla måste ta på sig svångremmen om personalen ska kunna motiveras. Logiskt.
Arbetsgivarnas nollbud ska självfallet ses i ljuset av den långa kampanjen för att trycka ner förhandlingar till företagen. Här vann man en seger med de många lokala uppgörelserna kring nedgång i arbetstid och annat. Och helt utan resonans är dessa tankegångar inte bland dem som jobbar på företag som går bra. De kan ha mer att hämta lokalt än i generella ökningar framförhandlade i sammanträdesrummen i Stockholm.
Insikten om krisens djupa verkningar har inte knoppats av i en samförståndsanda. Parterna står för långt ifrån varandra. Men som vanligt i sådana här sammanhang ska man inte övertolka bullret i avtalsrörelsens inledning. Först handlar det om att lägga fram önskelistan. Därefter följer kompromisserna. Och det är minst av allt läge för konflikter nästa år då arbetslösheten väntas vara rekordstor och många företag fortsatt går mycket dåligt. Förhoppningsvis förmår parterna gå från tuff retorik till en förnuftig analys av vad läget kräver. Kanske, kanske blir det slakt av heliga kor, löneökning mot uppluckrade turordningsregler!?
