Ett uppvaktat parti
Miljöpartiet tänjer sig åt vänster och höger.
Bildmaterial
Maria Wetterstrand drog igång valrörelsen med att tro på fördubblat röstetal för sitt parti.
HUVUDLEDARE. När Miljöpartiet höll sin valupptakt igår kunde deltagarna konstatera att man är rejält omsvärmad. Partiet är Mona Sahlins förstaval som samarbetspartner. Och alliansens ledare vill bjuda in Miljöpartiet till samtal efter valet, låt vara under förutsättningen att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Och i flera kommuner styr Miljöpartiet tillsammans med alliansen och där känner sig partiets företrädare inte rädda för en fortsättning på riksplanet.
Men fram till valet är man kedjad vid masten på Sahlins skuta. 2002 ville man tala regering med de borgerliga. Efter 2006 satsade man på Mona Sahlin. Men den politik partiet har stått för har hela tiden haft sina beröringspunkter med borgerligheten. Det gäller skola, regler på arbetsmarknaden och så vidare. Och nu vill man profilera sig som ett parti som driver småföretagarnas intressen, knappast någon vänstersväng utan tvärtom. Arbetsgivaravgiften ska ner med tio procentenheter.
Vid valupptakten i Örebro var det Maria Wetterstrand som höll tal inför medlemmarna. Hon satte ambitionen högt, nämligen att röstetalet skulle fördubblas 2010. Socialliberalerna är en prioriterad målgrupp. Och inviterna från alliansen avfärdas. Miljöpartiet bjuds med armbågen, anser man.
Faran för Miljöpartiet är att man blir för fingerfärdigt i den rådande situationen när man lockar åt såväl vänster som höger. Medlemmarna (och väljarna!) kan till sist uppleva det som att man inte vet var man har partiledningen. Kortsiktigt är riskerna naturligtvis störst inom det egna blocket. Inte minst LO skyggar inför Miljöpartiet som anses opålitligt när det gäller arbetsrätten. I valplattformen finns formuleringar om större utrymme och mer frihet för mer entreprenörskap inom den offentliga sektorn. Här står Socialdemokraterna delvis och stampar. Man är för privata alternativ men kan inte bestämma sig om hur lönsamma dessa får vara.
Alliansen kan fortfarande botanisera i den oenighet som finns bland de rödgröna. Miljöpartiet vill att vapenexporten ska upphöra och att vi inte ska ha militär närvaro i Afghanistan. Socialdemokraterna står fast vid såväl det ena som det andra. Miljöpartiets fokusering på småföretagarna kan också bli en källa till slitningar om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson driver lättnaderna för denna grupp långt. I övriga oppositionen är det på sina håll lite si och så med självförtroendet, Mona Sahlin och hennes rådgivare är väl medvetna om vilken svår balansgång man går. Miljöpartisterna är trosvissa, så som de ibland blir som satsat allt på ett kort, nämligen en rödgrön regering. Men medvetenheten om att man vid en förlust har fler alternativ än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet medverkar säkert till detta.
