En ledning med brister
Känsligt beslut med många bottnar.
HUVUDLEDARE. "Gasledningen dras på internationellt vatten utanför svenskt territorium. Det är entydigt tillåtet enligt internationell rätt" betonade miljöminister Andreas Carlgren.
Den finländska regeringen är inne på samma linje och Danmark ger sitt godkännande trots att ledningen delvis går genom danskt vatten. Nu återstår bara signaturer från Ryssland och Tyskland, en formalitet.
Men regeringens ja till Nord Streams ansökan får givetvis omedelbara inrikespolitiska konsekvenser. I ett gemensamt uttalande säger oppositionen S-V-MP nej till ”den rysk-tyska fossilgasledningen”, med hänvisning till beroende av rysk gas, allvarliga miljörisker och risk för försening av europeiska investeringar i förnybar energi. Och inom alliansen är inte minst folkpartisten Carl B Hamilton starkt kritisk, av i stort sett samma skäl.
Stormakten i öst kommer med all säkerhet med ökad marin styrka finnas på plats för att skydda gasledningen mot eventuella hot. Med andra ord en framflyttning av rysk intressesfär i Östersjön. Så kan den svenska ekonomiska zonen i praktiken bli ryskt territorialvatten.
Problemet är förstås att projektet inte tycks möta lagliga hinder. Och vad skulle då ett svenskt nej utgöra annat än ett slag i luften och omedelbart försämrade relationer med Moskva?
Det är däremot positivt att Sverige inte gjort sig så omedelbart beroende av rysk energiexport. Inte bara exemplet Ukraina förskräcker.
Dessutom kan man förstås spekulera i vad gasledningen, som ska bidra till att ersättas det tyska beroendet av kol, har för symbolisk betydelse för närmare samarbete mellan Tyskland och Ryssland.
Och kan frestelsen ändå bli stor för att även via en extra ledning styra över rysk energi till Sverige? Avståndet är som bekant inget problem.
Vidare uppstår frågan om en ledning med fossil gas verkligen är i tiden, inte bara med tanke på stundande miljötoppmöte i Köpenhamn. Det är knappast en förnyelsebar energikälla...
