Visst är det skönt när murar brister
På måndag är det 20 år sedan Berlinmuren sprack. Därmed blottlades en regim på
fallrepet, en ekonomi på väg ner i ett svart hål och en miljöförstöring av
tredje världsklass.
Bildmaterial
För 20 år sedan började Berlinmurens färd till historiens soptipp.
KRÖNIKA. DDR, Deutsche Demokratische Republik, hade i likhet med många andra totalitära vänsterdiktaturer efter andra världskriget dille på att kalla sig demokratisk, trots den uppenbara motsatsen. Men i Sverige kallades DDR oftast för det mer geografiskt orienterade begreppet Östtyskland.
Östberlin blev huvudstad för socialismen av sovjet-tysk prägel. Kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer tyckte att det var bäst att upprätta en västtysk huvudstad långt borta från gränsmarkeringarna mellan Väst- och Östtyskland. Så det fick bli lilla sömniga Bonn. Västberlin fick bli rika Västtysklands lockande skyltfönster mot den grå tristessen på andra sidan.
Kring allt detta har det idogt rapporterats om sedan ett par månader tillbaka. Infallsvinklarna är många. Allt från att påminna om forna pedagogiska auktoriteter på den svenska vänsterkanten som hyllade det östtyska skolsystemet till det kalla krigets strikt militära uppdelning av Europa. Under två decennier har dock mycket hänt i internationell politik. Framför allt Washingtons fokus har flyttats från EU till Kina. Samt, naturligtvis, mot Ryssland med tanke på Kremls återkomst på supermakternas arena. Vidare utvecklas ekonomierna hastigt i Indien och Sydostasien.
Men visst är den 9 november 1989 ett viktigt historiskt datum. Ett nytt Europa uppstod när gamla maktcentra eroderades och därmed kunde också äntligen en fet slutpunkt sättas för andra världskriget.
Tyskland präglas av regionala skillnader, inte minst på grund av det handlar om högst olika delstater som förenas i en förbundsrepublik. Det är inte bara frågan om olika kynnen i det forna öst och väst, utan även i norr och söder, protestantiska, anglofila Hamburg och djupt katolska Bayern. Det talas dock fortfarande i medier och litteratur om den tysk-tyska konflikten, om att östtyskar kände sig överkörda av armbågsvassa släktingar från väst och att det finns grupper som tycker att Berlinmuren aldrig borde ha rivits.
Men hur intressant är det egentligen att det finns små grupper som inte finner sig tillrätta, medan stora delar av den yngre generationen röstat med fötterna och antingen flyttat till de glada dagarnas Berlin eller till andra spännande centra? Och framför allt bort från de östra delarnas högerextremister utan framtid, de rakade skallarna och den missnöjda gruppen äldre som en gång i tiden utgjorde det ledande skiktet i DDR.
Visst kan man fundera över varför det aldrig uppstod en riktigt hård kärna av motstånd mot regimen i Östberlin, som i andra östländer. Men till viss del berodde det väl på det enkla faktum att oppositionella kastades i fängelse och sedan, mot hårdvalutan D-mark, exporterades till Västtyskland. Och möjligen att östtyskarna tvingades över från den ena diktaturen – Tredje riket – till en totalitär fortsättning under Moskvas ledning. Inte mycket chans till att öva upp individuellt motstånd, liksom.
Det som tog 40 år för en Jan Guillou i Sverige att skyla över, sprack upp som en bristning på stora kroppspulsådern hösten 1989. Efter Berlinmurens överraskande snabba fall, stod DDR:s maktapparat och många medborgare avklädda, nakna. Väl bevarade dokument om angiveri cirkulerade och för många gick de absolut sista illusionerna i kras.
Dock bör var och en av oss någon gång reflektera över hur vi själva hade agerat under tryck, om hur man exempelvis som journalist hade fått välja med att vara konform med systemet eller byta jobb eller rentav lämna allt under flykt över en dödsremsa? Det är avgjort lättare att utgöra en oförarglig medlöpare som sköter sitt och pratar (relativt) öppet endast bland vänner i koloniträdgården, än en motlöpare som envist sticker ut. Det är bara till att försöka rannsaka sig själv. Även om detta aldrig kan ge ett rättvisande resultat. Det kan endast ske under det verkliga förtryckets mekanismer.
Östtyskland känns ändå väldigt avlägset i dessa dagar. Även om många kan frammana den stickande, kväljande, röken från koleldade hyreskaserner bortom Checkpoint Charlie.
För mig utgör DDR i första han en oerhörd obehaglig kombination. Nämligen deprimerande inskränkt tysk småborgerlighet parad med totalitär, konformistisk statssocialism. Och naturligtvis var det en fantastisk känsla, den gången för 20 år sedan, att med egna ögon se hur hela det förhatliga systemet helt enkelt imploderade, föll samman. Som ett korthus i lätt bris.
