Slagsmål i sandlådan
ANDRALEDARE. Det pågår ett slagsmål i sandlådan kring hur det ska gå till när Sverige utser en EU-kommissionär.
Alliansen betraktar i stort sett frågan som sin egen och informerar oppositionen pliktskyldigast. Logiken på denna kant är att Socialdemokraterna högst suveränt har utsett de kommissionärer som Sverige haft. Att Fredrik Reinfeldt nu anser att det är borgerlighetens tur finns inget att invända mot.
Mona Sahlin väljer ett annat upplägg. Borgerligheten ville på sin tid samråda med Göran Persson (låt vara att han i stort struntade i det). Nu vill Mona Sahlin och oppositionen samma sak. Hon tillägger dessutom att blir det maktskifte måste den nya regeringen ha goda relationer till kommissionären. Även detta är logiskt.
En enkel kompromiss hade kunnat gå ut på att Mona Sahlin sagt att det självfallet är alliansens tur att utse en representant och Fredrik Reinfeldt meddelat att han tänker ingående lyssna till oppositionen. Konstigare än så är det inte.
Det blir lätt löjligt om Reinfeldt nu ska visa samma maktfullkomlighet som Göran Persson på sin tid gjorde. Och det blir även löjligt om Socialdemokraterna inte rakt erkänner att det efter deras tre utnämningar är dags för en borgerlig runda.
Debatten visar på en avsaknad av respekt mellan blocken och en vilja att söka strid eller reta motståndaren.
EU-kommissionären Margot Wallström vann just respekt över partigränserna. Inte minst för att hon inte i alla stycken var så ideologiskt korrekt att partilinjen här hemma alltid vägledde henne när erfarenheterna ute i Europa sa något annat.
Detta är något att bygga vidare på för de som utser en ny kommissionär och den som blir utsedd. Ett recept för misslyckande är att utse en synnerligen lojal partiarbetare som sedan dessutom ser det som en uppgift att uppträda som en sådan i Bryssel. Så egentligen har Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin en hel del att tala om. Precis som Göran Persson borde ha haft vid de tillfällen han hanterade frågan.








