Gamla allierade och nya
Bildmaterial
Turkiets premiärminister Erdogan möter Irans president Ahmedinejad i samband med en islamisk konferens i Istanbul.
UTBLICK. Det är ganska magstarkt för en stat att få sina handlingar ofördelaktigt jämförda med den sudanska regimens – och i all synnerhet om det är en allierad som gör själva jämförelsen.
Så att det reagerades från israeliskt håll när den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan påstod att Israel betedde sig värre under kriget i Gaza än Omar al-Bashir, som anses vara upphovsmannen till folkmordet i Darfur, är inte ägnat att förvåna. Turkiet har under lång tid varit Israels främsta allierade i den muslimska världen, och länderna har samarbetat i fråga om militär utbildning, underrättelseverksamhet och terroristbekämpning. Att Turkiet nu distanserar sig från detta samarbete, och dessutom söker sig närmare inte direkt Israelvänliga länder som Syrien och Iran, tas därför på stort allvar i Israel.
Vad denna relationsförbistring innebär för Europa har inte riktigt ägnats samma uppmärksamhet, men rimligen borde den ha någon betydelse: det rör sig trots allt om ett land som under lång tid har kandiderat till medlemskap i den europeiska unionen, och som enligt förespråkarna utmärker sig just genom att inte likna länder som Syrien och Iran.
En möjlig tolkning är att Turkiets nya utrikespolitiska linje är ett exempel på vad som händer när förändringsrädslan och islamofobin får råda i Europa. Ett av argumenten för turkiskt medlemskap i EU har hela tiden varit att det vore ett sätt att förhindra att landet söker sig andra, mindre sympatiska, allierade – vilket Turkiet, vars EU-planer konsekvent blockeras av Frankrike och Tyskland, nu har gjort. Det är en utmaning för oss alla att se till att inget hindrar Turkiets framsteg, skrev den konservative brittiske politikern och förespråkaren för turkiskt medlemskap Liam Fox för några år sedan. Risken med att stänga landet ute är att detta viktiga land drivs i armarna på politiska och religiösa extremister.
Men en annan tolkning är att det just är EU-ansökandet som har möjliggjort fjärmandet från Israel och närmandet till Syrien och Iran. Förflyttandet av makt från militär till civilbefolkning, som har blivit följden av EU-anpassningen, har av naturliga skäl gjort opinionen till en mer betydande faktor. Det är inte möjligt för Israel att som tidigare samarbeta militärt utan hänsyn till vad väljare eller ens politiker anser. Faktiskt var det en av de anledningar Erdogan angav när han skulle förklara varför en israelisk-turkisk militärövning hade blivit inställd dagen innan den skulle börja: Vi tog med befolkningens samvete i beräkningen – för vårt folk ville inte att Israel skulle delta.
En tredje möjlig tolkning är att omsvängningen inte har något att göra med EU överhuvudtaget, utan snarare är ett tecken på ökat turkiskt självförtroende. Som kandidatland har Turkiet behandlats styvmoderligt; som regional och religiös stormakt kan landet självt avgöra vad som hamnar på dagordningen. Det är en position som bättre passar ett stort och förhållandevis rikt land.
Oavsett anledning och bakgrund borde Turkiets omorientering leda till viss tankeverksamhet i Europa, och kanske till och med i EU-ordförandelandet. Är den en bekräftelse av risken med att koncentrera sig på formerna för samarbetet mellan de stater som redan är med? Var den oundviklig? Går den att förhindra genom att hoppet om medlemskap återupplivas, eller är kursändringen definitiv – och vad innebär i så fall det för europeisk del?
