Lite ljus i tunneln
SKL-jämförelse ger anledning till försiktig optimism.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Sverige vore inte Sverige om vi inte med jämna mellanrum får ta del av överskådliga jämförelser. Så även gällande hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Socialstyrelsen samt Sveriges Kommuner och Landsting erbjuder dessa komparativa studier som ska "baseras på enhetliga nationella indikatorer".
Nu är 2009 års facit klart. Ett visst ljus kan skönjas. Överlevnaden i bröstcancer och andra vanliga cancerformer har förbättrats. Tumörer upptäcks tidigare och det finns förbättrade behandlingsmetoder, enligt rapporten. Dödligheten i stroke, en av Sveriges stora folksjukdomar, har minskat, glädjande nog. Stroke är annars den tredje vanligaste dödsorsaken hos vuxna, efter hjärtinfarkt och cancer. Förskrivning av bredspektrumsantibiotika har minskat. Jättebra.
Viktigt är också, givetvis, att fler patienter uppges nöjda med både tillgång till vård och den vård som ges. Om man får tro kartläggningen är det så att landstingen förbättrar sina resultat. Men, vilket säkert många konfronterats med, finns stora skillnader i resultat. Det kan gälla allt från behandlingar/operationer, läkemedelsförskrivning och resursanvändning till det omedelbara hindret: oprofessionellt långa väntetider.
— Ojämlikheterna i vården måste minska, säger Lars-Erik Holm, generaldirektör vid Socialstyrelsen.
Det är en insikt att instämma i.
Men åtgärdspaketet framöver för att förbättra vården är av mer byråkratisk karaktär, åtminstone vid en första anblick. Det handlar om att få fram nationella riktlinjer för god vård inom fler områden och göra fler jämförelser och fördjupade uppföljningar. Men vi vet ju att det existerar ett antal besvärande flaskhalsar i vården. Vi vet att tillgängligheten många gånger är lokalt-regionalt problem.
Så kan väntetiden för en cancerpatient se ut: För den som fått en tumör i öron/näsa/halsI snitt var väntan 17 dagar i Jönköping, men 92 dagar(!) i Kronoberg, från första kontakt till behandlingsbeslut.
Och fortfarande finns alltså den oacceptabla snedvridningen: Vilken vård man får beror på var man bor och – dessutom – vilken utbildning man har. Här finns tydligen oerhört mycket kvar att göra för att skapa en mer enhetlig vårdapparat som dessutom bättre ser till individens tillstånd och förutsättningar. För att anknyta till en aktuell och lovprisad svensk films titel:
— Låt den rätte komma in.
