Bistånd efter förstånd
Målet måste vara struktur och resultat.
Bildmaterial
Biståndsminister Gunilla Carlsson i samtal med Kambodjas utrikesminister.
HUVUDLEDARE. För några veckor sedan kom ännu ett larm från Riksrevisionen:
— Sidas underlag för insatser i utvecklingsländer är bristfälliga. Därför är det svårt att vetas om biståndet verkligen leder till avsedda resultat.
Detta är inte bara en spark mot sittande regering och dess biståndsminister, Moderaternas Gunilla Carlsson, utan ännu en påminnelse om svårigheterna att styra biståndsinsatser.
I "revolutionsåret" 1968 beslutades att en procent av Sveriges bruttonationalprodukt skulle gå till internationellt bistånd. Därmed blev enprocentmålet ett begrepp som framöver ofta skulle diskuteras. Mest i form av partipolitisk ammunition för att misskreditera alla som ifrågasatte det vettiga i att ösa ut pengar även till projekt som var rentav kontraproduktiva.
Det svenska biståndet har under decennier varit något av en helig ko. Den som kritiserade diffust orienterad miljonrullning, blev snabbt hänvisad till kategorin cynisk fiende till fattigdomsbekämpning, som är biståndets huvudsakliga inriktning. Och för att nu inte hamna i detta amoraliska utanförskap, är det viktigt att understryka att bistånd givetvis ska ges.
Samtidigt som det än en gång ska understrykas att bistånd är en långsiktig, mångfacetterad och – komplicerad historia. Som exemplet att en ekonomisk insats för sociala insatser i ett av vanstyre dominerat land, mycket väl kan frigöra just denna diktaturs resurser för att föra ett ännu mer barbariskt förtryck. Som sagt, ingen lätt materia.
För medborgarna kokar problemkomplexet oftast ner i frågan: Är det inte rimligt att man innan man satsar pengar på en verksamhet kan visa att målen både är angelägna och kan uppnås? Och är det vettigt, som en genomgång gjord av Svenska Dagbladet visat, att en svensk kommun satsar miljoner kronor på ett samarbete med en kinesisk stad för att arbeta för "landsbygdsutveckling"? Detta i en folkrepublik som numera är en av världens största ekonomier?
Däremot är bistånd till demokratiska krafter i sig, givetvis en angelägen uppgift. Särskilt, som biståndsministern hävdade i Ekots lördagsintervju, till "modiga kvinnor" som trotsar patriarkala strukturer i Afghanistan.
Gunilla Carlsson trampar på ömma tår när hon tar sig an förnyelse av biståndspolitiken genom att kräva bättre transparens för att komma tillrätta med amatörism, korruption i bidragsländer och försnillande av skattemedel. Men det är de facto oerhört viktigt att svenskt bistånd inte solkas ner av fler kritiska rapporter från Riksrevisionen. Dessa är helt förödande för tilltron till Sidas effektivitet.
