Statsråd i journalistroll
Medierna måste slå tillbaka försök till styrning.
Bildmaterial
Thomas Bodström blir utfrågad, ensam denna gång...
HUVUDLEDARE. Det hör till att en opposition ska vara kritisk mot det mesta. Det gäller inte minst det utrymme man får i medierna. Den som sitter vid makten syns och hörs mest och den som opponerar känner sig åsidosatt.
Förre justitieministern Thomas Bodström (S) är den inom oppositionen som hårdast drivit denna speciella rättvisediskussion. Måltavlan är främst tv:s och radions redaktioner.
–Jag undrar hur det känns att jobba på Sveriges Radio med ett program som i går, när man så ensidigt gynnar det ena av två regeringsalternativ tio månader före valet, frågar sig Bodström i blogg och debattinlägg.
Thomas Björkman, chef för ”studio Ett” och Eko-chefen Staffan Sillén bemöter kritiken om att statsråd försöker slippa oppositionsföreträdare i studion med tämligen lätt hand:
–Så gör ibland ministrar, så gör ibland oppositionen och så gjorde ibland ministrar i S-regeringar.
De två menar att även Bodström ställde villkor...
Om detta kan man säga att politiker i alla tider försökt styra medierna till sin fördel. Socialdemokraterna är inget undantag på den punkten. Det är inte en alltför djärv gissning att förmoda att oppositionen vid en valvinst kommer att ha ungefär samma mediestrategi som alliansen har i dag.
Men därmed inte sagt att detta är bra. Journalister ska inte delta i dessa försök till styrning och manipulation. Thomas Bodström, anser att detta är vanligt och det finns ingen anledning att misstro honom.
Det enda möjliga sättet att hantera detta är att avvisa påtryckningarna och om nödvändigt avstå från vederbörandes närvaro i programmet. Dessutom bör uppenbara fall av påtryckning redovisas för tittare, lyssnare och läsare.
Höga politikers pressekreterare (ofta före detta journalister själva) är de som förhandlar med redaktionerna. Statsråd och andra aktar sig normalt för att personligen ställa kraven. De har därmed en möjlighet att glida undan ansvaret i den heliga tidsbristens namn.
Det är utmärkt att Thomas Bodström tar upp debatten även om ingen i det politiska glashuset bör ägna sig alltför mycket åt stenkastning. Att villkora intervjuer och annat skär in i andra delikata frågor. Vänskapskorruption mellan journalister och makthavare och deras pressekreterare till exempel. Eller att kommersiella medier tycker att det är viktigare att pynta morgonsoffor med toppolitiker än att leva upp till publicistiskt oberoende.
Sveriges Radio och Sveriges Television sysslar med public service. Här är kraven på integritet särskilt stora. Det handlar inte om rättvisa i den meningen att regering och opposition ska få lika stort utrymme. Den som har regeringsmakten har fördelen och ibland nackdelen av att vara mest efterfrågad av medierna. Men spelreglerna måste sättas av redaktionerna och inte av aktörerna.
Att falla undan för påtryckningar bäddar bara för mer av samma sort. Vill statsråd straffa redaktionerna genom att inte ställa upp blir det inte långvarigt. Ingen svensk politiker har råd med sådana saker i längden eftersom närvaron i medierna är en politisk nödvändighet.
